vänskap

Det är något inuti mig som säger till och ifrån.

Som ropar lite, kallar på något som jag inte riktigt vet.

Vänskap.

Jag har pratat om det ofta och faller alltid tillbaka på nåt sätt.

Om att inte vara ensam utan umgås öppet,djupt, ledigt och lätt.

Jag har alltid haft så många.

Vänner här och där.

Men inte som jag saknat, att ha DEN som är nästan som jag är.

Eller kanske helt tvärtemot.

Min andra. 

Den som gör mig till mer mig och jag den till mer den.

Den saknas jag.

När jag var barn var jag den som var rolig att ha med.

Jag var tjejen som var glad, som sa vad jag tyckte och som kunde 

skämta bort allt och ingenting.

Och ändå var ju jag.

Bara jag.

Sårbar, djup, ytlig och skavd.

Allt på en och samma gång.

Allt bara jag.

Jag tror ingen känner mig på riktigt.

Kanske nån kan tro, kanske någon anar.

Men ingen vet på riktigt, för ingen har varit där.

Ingen har släppts fram.

Hela vägen fram.

till mig.

In.

Men jag har alltid saknat.

En vän som på det sättet.

vet vem jag är och vill vara där.

Och fast jag är vuxen nu.

Så saknar jag det ändå.

Den som är min, som förstår, inte dömer.

Som hjälper inte stjälper.

Och som är precis lika knasig som jag.

På ett bra sätt.

Livet alltså.

det ska inte vara lätt.

:)

Och jo.

Jag har vänner.

Väninnor.

Tjejer som jag träffar ibland.

Men ingen som är DEN, som är som HON.

Som i bilderna ovan.

Som när man var 10 och inte visste annat.

Inte visste annat än att ha en finaste bästa vän.

Nu har jag mannen.

Han är min bästa.

Men fortfarande..

ibland.

Kommer en saknad.

KRAM