höst

Jag känner den.

Nära är den.

Kanske här.

Jag känner den i luften, i vinden, och i fukten mina andetag lämnar efter sig på de tidiga morgonpromenaderna med hundarna.

Jag känner den i skogens upptrampade stig under mina skor, i gräset i min trädgård.

Överallt känner jag den nu.

Hösten.

Ni vet ljuset som kommer när sommaren dör ut.

Ljuset sänker sig, släpar sig runt grenar och i hagar, silar sig genom persienner och bladverk.

Hösten.

Så länge solen vill stanna.

Så länge luften vill vara lagom ljummen.

 ok.

Och vacker.

Vacker är ingen fråga om.

Svaret är ju där.

Se bara på den så kan ingen säga nej.

Så länge solen vill stanna.

När löven bara prasslar lite under fötterna och det ända jag måste fylla på med är en halsduk i mysigt material.

Då är den ok.

Hösten.

Så länge alla färgerna är kvar, i hagarna, på slätterna, i trädens stora kronor , i äppelgårdarna på Österlen.

Då är den ok.

Hösten.

alla bilder från min Pinterest

De höga gräsen vi har i vår trädgård säger till nu.

Att hösten är här.

De rasslar mer i vinden, och jag hör på dem att kylan är på väg.

Och egentligen är det nog dags att ta den där dagen i trädgården.

Då jag plockar undan alla möbler som inte tål för mycket frost eller ställer in alla badleksaker i ett förråd som vi inte öppnar förrän nästa vår.

Egentligen är det nog dags för det.

Att säga hejdå på riktigt till sommaren.

 sensommaren.

.

och ja hösten är ok.

.

Men sen.

Nej sen vill jag inte så mycket mer.

Höst.

Vi kan stanna här.

Kram