det där med mamma

Man vet ju den dagen man får sitt första barn.

Att det är ju när man blir mamma som livet liksom får den där största meningen.

Meningen till varför jag är här.. och varför jag ska vara kapabel till att älska någon så villkorslöst, längst in i kroppen, hjärtat, och tillbaka.

Jag fick en dag med min dotter igår.

Jag tänker att snart blir de färre.

Dagarna med henne.

Snart finner hon något roligare att göra än att gå med mamma på ett fik.

Så jag tar tillvara på detta.

På henne.

På henne och mig tillsammans.

Och långt in i hjärtat, i gropen av roten lägger jag varsamt ner dessa minnen.

Min dotter och jag.

-Mäh mamma.

Sluta med din kamera nu.

-mäh Ella.

Jag vill inte sluta, kan inte.

Hon skrattar och spexar, hon vänder sig bort och hon skuttar iväg.

Till slut vänder hon sig mot mig men det ända hon ger mig är detta.

Spex.

Kan vara hennes grej det faktiskt.

Hon pratar med 10 olika dialekter redan, om hon vill.

Hon dansar till alla låtar vi känner till och hon skrattar stort och hjärtligt.

Hon har en humor som jag förstår.

Och jag förstår var hon fått den ifrån.

Min dotter och jag liksom.

Staden låg stekhet och stilla.

Parkbänkarna såg ensliga ut och blommorna sträckte sig mot himlen.

Jag minns denna dagen nu.

Idag och för alltid.

För som sagt, en annan dag vill hon väl göra något roligare än att gå med mamma på fik.

Kanske.

Det var sommar idag igen.

Imorgon ska den komma tillbaka.

Sommaren.

Och jag vet att det är många som kollar på höstkläder och planerar olika projekt ... men nej jag är verkligen en sommartjej och jag har inga problem med typ 3 månader till av sommar.

Inga problem alls faktiskt.

Kram