Han kallar mig för C

En vän jag en gång hade.

han kallade mig för C.

Bara min första bokstav i mitt första namn.

Det är märkligt hur vissa människor stannar kvar i själen.

Och trots, eller kanske rentav för att man försöker tro att man glömt vissa man jag lärt känna så är det mycket som påminner oss.

Mig.

Jag hör en sång på radion och minns att han brukade "mim-sjunga" som en galning till konstiga låtar ingen annan kan.

Han kan introsånger till tv-serier helt utantill även om de går så fort att inte en jäkel hänger med.

(lyssna på Big bang theory låten och försök själva;)

 Det är som att förlora en förälskelse litegrann när vänner försvinner.

Det är ju inte varje dag hela livet som vi träffar de där som är så där menade för oss.. ni vet när allt klickar.

Man måste inte prata om allt man vet, man känner.

De som har precis lika sjuk humor som jag, som skrattar åt samma sak och gråter för samma orsak.

De som kan prata i timmar om sin farfar eller som förstår mig precis när jag oroar mig för att sonen min egentligen inte på riktigt pallar de elaka killarna i skolan trots att han säger att han gör det.

Han som lyssnar och som kanske förstår mig.

de är ju de vännerna som är svåra att låta gå.

Men jag är tjej och han är kille, det är något svårt i att ha dem kvar.

De manliga vännerna som inte är just din MAN.

Det är bara de gamla barndomsvännerna som är ok att ha.

Någon osynlig skriven lag har jag förstått.

Men jag saknar honom.

Vännen som förstod mig och som gav mig fina minnen.

Inte på ett bittert sätt, nej bara fint.

Och jag är tacksam.

Igen.

För livet och dess möten.

Nu jobb.

Mindre tacksamt ;)

KRAM