Vänd andra kinden till din JÄVEL!

Godmorgon!

Har du blivit slagen någon gång?

Av en tjej? kompis? mamma? pappa? kille?

Jag har.

Det är så jävla svårt att veta vad man ska säga till folk som far illa.. för att få dem att fatta.

Man behöver inte säga något. de fattar.

Det är som med allt annat.. inte förrän de själva bestämt sig för att det är fel eller kommer på sig själv veta att det finns bättre platser att vara på som de gör något åt det.

Jag hade en pojkvän en gång.. som var elak.

Han var inte elak från start.. de är de väl aldrig?

Jag vet inte ens varför jag var med honom alls.. när jag tänker tillbaka på den tiden så var jag inte ens kär i honom!!??

Aldrig.

Och det är ju annars det man säger man stannar för.. vad fan jag stannade för fattar jag än idag inte.. 

Jag var ung. Jätteung.

Han var äldre.

4-5 år äldre.

Det var kanske bekvämt till en början.. att ha en kille på riktigt liksom.. en som fans där hela tiden.. som redan hade gjort det jag gjorde just då.. och det var väl skönt att han ville ha mig, bara mig, hela tiden.

bekvämt.. ironiskt nog kallade jag det just bekvämt..

det var det sista det förhållandet blev.

Det började med att han aldrig litade på mig.. vare sig jag var i skolan, hos mamma eller hos en kompis.. så var han övertygad om att jag var otrogen.

Så i början var det bara psykisk press.. om hur ful, dum och "horig" jag var.

(ja jag vet heeelt galet att man står kvar och hör på detta!!)

De som är som han var, vet vad de gör.. och de är såå jävla bra på det.

Ingen trodde på mig de få gånger jag sa att han kunde vara väldigt elak och hotfull.. inte ens min egen mamma.

För det var så att även om jag var så svag att jag stannade i situationen så stod jag inte bara där som ett men och inte sa något.. nej jag skrek, gapade och ifrågasatt honom hela tiden..alla hörde mig, ingen hörde honom.

Jag tror jag gjorde slut med honom 10 ggr men han kom alltid tillbaka..

Efter ett år trodde jag på riktigt att jag var en grisful fet tjej som ingen egentligen gillade utan som de bara tyckte synd om och ville vara snälla med.

Efter ett år tog han det första riktiga steget och slog till.

Han började med att ta tag hårt, viskade saker om hur jag betett mig och slet mig i armar och hår.. när ingen såg.

När folk såg var det alltid synd om honom.. han hade en sån galen flirtig tjej liksom.

En gång var jag full, det var valborg och jag hade bestämt att nu skulle jag nog inte vara med honom mer..

jag sa det med.

Skulle jag inte ha gjort.

Han jagade mig över en lerig åker tills mina vita jeans inte hade något vitt kvar någonstans.. och mitt ansikte var bara täckt av tårar.

Jag sprang ifrån honom den kvällen men blev så rädd att jag var tvungen att gå hem till hans syster för jag visste att om jag inte gör det blir det ännu värre.

Han kom dit.. jag sa förlåt och jag somnade i en säng jag inte ville vara i.

Efter det fortsatte allt... det var nog där han fattade att han bestämde över mig.

det sjuka i detta är att jag  (jag har ingen som helst tidsuppfattning under denna tiden) flyttar ihop med honom!!!!

Där kunde han ju bete sig precis som han ville... det var faktiskt inte mest slag utan mest var det den psykiska nedbrytningen som tog på mig.. jag gick helt och hållet sönder under den tiden.. jag fanns till slut inte kvar alls.

han slog sönder mina tavlor, ringde till mina vänner och skrek, han kastade ut mina kläder genom fönstret och han tog strypgrepp och kindgrepp, lårgrepp och pattgrepp på mig så många gånger att jag inte kunde hålla räkningen.

Och hela tiden var jag otrogen.

Sa han.

Jag var det aldrig.

Då.

Sen fick jag nog en gång.. en sommar.. jag talade om för mina vänner Sofia och Johanna att jag skulle sluta nu.. (de visste allt och har otaliga gånger suttit gömde med mig någonstans när hans bil kört runt och letat efter mig) Så vad jag gjorde var nog inte det bästa.. jag var otrogen.

Jag minns att jag tänkte att jag minsann skulle få stryk över just den anledningen i alla fall så jag kunde lika gärna göra det liksom.

Jonas. Jag. Sex. Otrohet.

(bra sex ;)

Jag ringde honom på mobilen dagen efter och sa att det var slut, jag hade träffat någon annan.

Han tappade sig själv då, jag tror han sprängde sönder sitt eget huvud med ilska.

Det tog självklart inte slut där och då ( så enkelt är det ju aldrig) men det var där det började.. slutet.

Och det kom tillslut helt och fullt. slut.

Jag fick ta mycket skit under de åren och jag åkte t.o.m ambulans en nyårsafton, medvetslös pga honom...

Mina kompisar har blivit hotade, sparkade, han har tagit sig in i hus han inte var välkommen, gömt sig utanför mitt fönster, han har spionerat på mig, på mina vänner, han har slitit ut mig i håret på fester , han har gapat och skrikit sig hes.

och det är totalt vidrigt och fruktansvärt.

Men jag kan idag inte fatta att det var JAG!??

Stackars den lilla killen han var.. och säkert är än idag.. att de mår såå jävla dåligt att de gör vad som helst för att den de tror att de älskar ska må ännu sämre än dem själva.

Jag skulle vilja "bitchslap:a" varenda patetiska snubbe som håller på sådär.. (och sparka en pung eller tre)

va fan tror ni att ni är??

Det är DITT fel att du gör som du gör.. ingen annans.. 

Om någon varit elak mot dig när du var liten..om du är rädd att din kuk är för liten, om du var kass i fotboll, eller om din mamma fick stryk av din pappa...

tänk efter för helvete!!

Vad är det du gör!!???

KRAM!