Dröm om mig i natt.

Vad du än hör, vad du än ser, vad du än kan bli utsatt för,
kom och se mig för vad jag egentligen gör.

Hela Torsdagskvällen spelades Ulf Lundell på hög volym och hela kroppen längtade efter någon eller något.

Ibland kom solen som sällskap och spred huset fullt av hopp.
När jag lagade maten senare då mörkret kommit sjung han upp i en låt jag hört säkert 100 gånger om inte fler.

Men nånting hände där och då och tårar föll.

Jag är inte ledsen längre för mig.

Jag är bara ledsen för alla andra.

Han sjunger Sanna högt och jag gråter vid spisen.

När jag var yngre trodde jag låten var till en kvinna han älskat.

Men det var en dotter som saknades.

Så jag gråter.

Över livet och barnen, det farliga, det vackra, jag gråter för det dottern saknade när hon var 7 år och det flickan hatade när hon var 18.

Jag gråter för pojken som aldrig fick veta, för vänner, ovänner och alla andra.

Den behövdes tänker jag när strupen suckar den sista tåren ur mitt högra öga.

Den behövdes. Den gråten.