Overkligt men ärligt

Jag får ett långt email skickat till mig.

Någon jag inte kände riktigt men kände ändå.

Det var sommar.

Jag var overklig men ärlig mitt i ett liv som inte gick att förstå.

Jag tror jag var 16år.

Det var sommar, tiden var evig och ingenting tog nånsin slut.

Jag var någon annan då,
så när du skriver till mig minns jag allt
och ingenting.

Du skriver att jag är någon som satt spår, 

någon som dyker upp i din minnesbank.

Minnen för dig.

Det var sommar och jag viskade hemligheter i ditt öra.

Du skjutsade mig till städer vi aldrig besökt förut.

Du lyssnade på mina hemligheter och höll dem för dig själv.

Jag var så liten, så osäker men ändå så fri.

Jag minns att vi gick hem när det redan var morgon, jag väntade och längtade efter känslor som inte gick att tolka.

Jag minns dig.

Jag minns den sommaren, min jacka som var för stor, jag minns din hand som letade sig bak i nacken på dig själv när du blev osäker.

Minns ditt leende och frågor som fick mig att skratta högt.

Jag var den men inte alls.

Tiden har svept förbi och fram 

och fast jag minns är det overkligt nu.

Den som var jag, den som var du.

Fullkomligt overkligt nu.

En sommar för längesen.

Mycket längesen.