Ropade du mitt namn i natt?

Det var i en bil.

Jag körde ensam i flera mil.

Om och om igen sjung samma man en sång i mina högtalare.

55 mil och sången liksom föddes i mitt bröst.

Om och om.

 igen.

Jag letade efter mig själv då.

 Jag hade tappat mig själv.

Jag behövde vara för mig själv ett tag.

Bara vara jag.

Ensam i en bil flera, flera mil.

Det märks ibland vart man hör hemma.

I en kris hittar man dit.

Fast man vet och känner det ändå.

Så syns det tydligare så.

I en kris.

Det sägs att man blir klokare med åren och jag skriver under där.

klokare men samma ändå.

Jag frågade så mycket och undrade ännu mer.

Var är jag,

 vad gör jag,

 vem är jag

varför?

Och där i bilen alla de där milen vaknade jag till liv den gången.

Jag minns det som i går.

I en grå värld som susade förbi utanför mina fönster
 fanns den hela tiden.

Lyckan.

Livet.

det finns vissa som finns då.

Mer än andra.

I en kris.

Och när krisen är över och jag står starkare kvar så minns jag er.

Ni är för alltid ristade i mitt hjärta,

och alla de som inte alls var där de vet det mycket väl.

Och i natt när jag inte kunde sova igen hörde jag dig ropa på mig.

Och inuti tänker jag att det var bra.

För nu minns jag allt igen och hur mycket du betyder för mig.

Livet liksom.

Starkare än allt.

Jag bakar, städar ett skafferi och fotograferar en stol idag.

Det är som Söndag på en Tisdag liksom.