En midsommardag

Det var tidigt, tidigt, långt innan någon annan var vaken.

Då jag gick ut i en trädgård jag aldrig tidigare varit i från ett hus jag aldrig tidigare sett.

En midsommardag så tidig att ingenting hördes - satte jag mig på en cykel med hjärtat fladdrande i halsgropen och cyklade med snabba ben hemåt.

Benen gick runt, runt och i halsen hoppade det där fladdriga hjärtat så fort att jag om och om igen fick svälja något som liksom inte gick att få väck.

Jag var 16 år då och hade ingen aning.

Att det jag kände var en del av kärlek.

Inte bara på låtsas som de jag känt av innan.

Nej lite på riktigt.

Men ändå helt oförklarlig.

Och den där paniken som infunnit sig i mitt bröst gick inte att förklara för någon.

Och allra minst för mig själv.

Så idag när jag vaknar upp efter en dröm som tagit andan ur mig minns jag mig.

Den jag var då. Där.

Jag minns hur oron åt upp det vackra och tänker att det är synd ändå.

Att man inte får veta lite av det man vet idag. Fast då.

Och än idag jobbar jag på precis just det jag gjorde då.

På den där cykeln trampandes så hjulen rasslade mot landsvägen.

Jobbar på att tro på mig.

På att vara ärlig och rak, kärleksfull och varm.

Allt på samma gång.

Men i drömmen inatt cyklade jag snabbare än någonsin förut.

Någonsin.