Jag ska baka och hinna allt annat med.

Jag är inte en av dem som stressar ihjäl mig inför julen.

Aldrig varit.

Inte förrän kanske just den här julen.

Kanske, men jag försöker tro och hoppas att den inte ska bli så stressig ändå.

Att jag ska hinna sitta i en soffa med för varma kinder och glögg i ena handen omgiven av glada barn i hela huset.

Jag hoppas det.

Jag lovar för mycket.

Ibland.

För mig själv.

Lovar att jag ska baka, lovar att jag ska köpa de finaste klapparna som skall vara så där perfekt passande till den som får dem, lovar att hinna ringa alla jag vill ringa, att jag ska fotografera hit och dit och lovar att andas.

Och det är bra tur att den enda jag lovar allt detta bara är mig själv ändå.

För ibland känns det som det inte kommer hinnas.

Att jag inte kommer hinna baka allt jag hoppats på,inte kommer hinna leta fram den vackraste klappen till den vackraste dottern eller hinna landa med rosiga kinder framför brasan med Michael Bublé svagt i bakgrunden. 

Men hoppet finns kvar, oh ja.

Ja hoppet om det finns där.

Massor av hopp.

Vad gör alla andra tro?