På den vackra ytan

Hon har stora breda, vitlackade trägolv.

En Howardsoffa som tronar upp sig i ett vardagsrum med välvda fönster och fönsternischer man kan få plats att sitta på.

I hallen sitter målad bröstpanel och tapeten är ny men tillverkad samma år som huset byggdes.

Allt är nästintill perfekt.

Nästintill.

I matrummet står ett gammat läkarskåp fyllt till bredden av udda,noga utvalt - vackert porslin.

Bordet är gammalt,och säkert det vackraste jag sett.

Eames stolarna står prydligt runt matbordet tillsammans med en och annan pinnstol.

Allt är nästintill perfekt.

Nästintill.

I köket finns inga väggskåp, bara öppna hyllor och en bänkskiva i vitaste corian.

2 rosa smeg kylskåp och en kitchenaid har sina givna platser.

Ett gammalt slagbord är i precis rätt storlek för en fika eller en Söndagsfrukost med en bästa vän.

Nästintill perfekt.

Nästintill.

Och där med en mops som husdjur och en trädgård full av vackra växter bor hon.

Tjejen som jag saknar mer än hon vet om.

Där bor hon och låtsas att livet är nästintill perfekt.

Medan jag och hon vet.

Att under den där ytan kan allting vara knas.

På gränsen till sorg, på gränsen till oförstånd.

Så nära o-perefekt det perfekta livets yta kan vara.

Det vet hon. 

Det vet jag.

Och hon lämnar det nu.

Bryter loss och tar sig bort.

Kanske hittar hon tillbaka 

tillbaka till den hon vill vara,

 den hon kanske alltid var utan att veta om det.

Kanske.

Och i mina ögon kommer hon alltid vara perfekt.

Aldrig nästintill.

Och hon vet att jag vet - att hon vet det.

Ta hand om er.