lära en gammal hund sitta

Det är svårt.

Det har jag hört, tänker jag när jag ännu en gång ska svara på ett vackert mail någon av er skickat.

Svårt att lära en gammal hund att sitta.

En gammal hund som mig.

Jag brukar kisa och viska.

-Du måste lyssna på dem.

Lita på.

Men det inte lätt.

Mycket lättare att inte lyssna.

Inte tro på vad man hör.

Som man alltid gjort förut.

Innan.

Inte lita på.

Men jag gör det varje dag.

Öppnar själen och släpper känslor in.

Jag hör orden, känner glädjen, försöker.

Lita på.

Mitt bagage är svårt att dras med.

Svårt att orka med.

Vissa dagar letar jag efter den där stationen där man kan lägga av sitt bagage för någon annan att sköta om.

Men jag vet.

Jag vet.

Jag kastar upp ryggsäcken på min rygg igen och lär om.

Ännu en gång, lär jag mig själv att försöka tro.

På mig själv och det jag gör och faktiskt är bra på.

Den där flickan i den knubbiga kroppen och klumpen i magen som aldrig ville försvinna.

Hon finns kvar.

flickan med självsäkerheten som aldrig fanns eller tron på att någon ville ha med henne att göra egenltligen.

Hon finns kvar.

Men jag är tyst nu.

När hon kommer.

Jag är tyst tills hon blir tyst.

Sen tar jag ett nytt andetag och tänker klart.

Öppnar själen och låter känslorna in.

Det här är jag.

Och en vacker dag kanske jag kommer dit.

Dit då jag tror helt och fullt på alla fina orden jag får.

För jag vill.

och jag älskar dem.

Är evigt tacksam för dem.

För er.

För att ni hjälper mig växa på denna stig som kallas livet.

Så jag vandrar vidare och försöker evigt lära denna gamla hund att sitta.