ett virr varr

Jag tar en långpromenad efter kaffet.

En lång.

En ny väg jag aldrig gått innan.

Ljudet spelar högt i mitt huvud.

Bara jag 

musiken

 och naturen.

(och två flåsande hundar)

En mil, tusen tankar.

Jag behöver detta.

Behöver tiden där inget annat finns än att röra mig framåt.

Se träden i vinden, fälten under den grådisiga himlen och fåglarna som flyger lågt.

Behöver detta.

Vore inte förkylning kvar hade jag sprungit.

Att springa är det bästa för mig.

Helt och fullt.

Jag springer för jag kan.

För att jag lär mig så mycket på vägen.

Varje gång.

I de snabba stegen förbi åkrar och ängar,

i de snabba andetagen som lämnar fukt mot min kind.

Där finns jag.

Där hittar jag alltid min ro.

Jag springer inte för kroppens skull.

Jag springer för själens.

Mest.

I husen som snabbt passerar min väg

i gruset som rasslar under mina skor.

Där hittar jag mig själv.

Där finns jag.

Alltid.

För där hinner jag tänka klart.

Tvingas.

Där kan jag inte fundera för mycket, där kan jag inte skratta eller gråta, där kan jag inte städa eller plocka med något annat.

Inte med något annat än mig själv.

Där hinner jag tänka klart.

rensa upp och göra fint.

I själen.

I ett virrvarr.