När jag andas

Det är ju så precis som jag är.

Så tänker jag när jag liksom faller ihop i min svala säng när jag kommer hem från jobb.

Precis så typiskt mig.

Att bara gasa på.

Att jobba som en idiot för att det är så roligt.

Och att sen bara bli som en ung version av mig själv.

En skör sådan.

En som vill sova från 19 till 7 dagen efter.

Helt och fullt och utan att vakna.

Sån blir jag.

Idag.

Och jag vet att jag ska jobba lite till.

Jag vet det men jag ligger ändå kvar.

Ligger kvar mellan svala lakan och ser på en takfläkt som surrar i mitt sovrum.

Ligger kvar.

Ett litet tag.

Sen kommer en dotter och frågar om middag.

Som alla dagar är det dags för det igen.

Middag.

Så jag reser min tunga kropp från de svala lakanen i det dunkla rummet.

Tar tag i mig själv igen.

Grillar burgare, fixar coleslaw och så äter vi tillsammans.

Utomhus såklart.

Det är ju ändå sommar.

Och sen jobbar jag lite till.

Fotar några scarfsar som missat att få vara med på webben.

Fotar dem

  sen gör jag inte mycket mer.

Nej sen blir det nog sängen och de där svala lakanen i ett rum med en svagt surrande fläkt i taket.

Så blir det.