men tänk om

Min syster skickar ett sms,

det är kort.

Men jag känner det ända in till hjärtat och tillbaka.

Jag känner hur det suger tag i magen och bara är.

Starkt och på riktigt.

När barnen plaskar som högst.

När solen är som hetast.

Då läser jag ett sms.

Det som jag redan tänkt skriver hon.

Systern som känner mig mer än någon annan.

Det finns en gråt i mitt inre som vill ut.

Men jag har inte tid,

låtsas inte om den.

Tänk om vi aldrig hade varit dem där.

Så svarar jag tillbaka.

-tänk om vi aldrig hade varit tvungna.

Vi tar oss fram så gott vi kan.

Bättre och bättre under resans gång.

-tänk om vi aldrig hade varit tvungna att tävla.

Så skriver jag tillbaka.

-vilka hade vi varit då?

Kanske mycket mer.

Eller mycket mindre.

Men jag vet att hon längtar.

Min syster,

precis som jag.

Längtar efter livet där en tävling om ingenting

 inte finns.

om livet där alla är precis så mycket värda

 som vi verkligen är.

Längtar efter det där livet där de på riktigt tycker att äppelträdgårdarna på Österlen är det vackra.

Just då.

Just nu.

Det där livet där vilken bil du kör,

 vilken kropp du har 

eller hur många resor du gör per år

 inte betyder mer än det du spolar undan efter dig på toaletten.

Och vi har det.

Vi är där.

Men de knackar på.

De frågar frågor vi aldrig vill svara.

de ser på oss med ögon vi aldrig vill möta.

Fingrar pekas.

Och när de där fingrarna tillhör de närmsta.

Då är det svårt att säga nej.

Svårt att på riktigt säga 

NEJ.

-tänk hur bra vi hade varit utan den där tävlingen.

Så skriver jag till en blond syster som bor 55 mil bort.

tänk... skriver jag.

Utan tävlan, utan hårda ord..

 känslan av att äntligen duga,

 vara god nog.

För den du är.

Tänk hur bra vi hade varit.

Skriver jag tillbaka.

Ingen hade klarat av oss då.

Vi hade tagit hela världen.

Hela.

Så i år.

När hela trädgården står i blom och min syster frågar om hon borde vända om.

Då svarar jag på allvar,

bara om du vill.

Gör vad du VILL, för den där tävlingen är körd,

jag önskar hon förstod hon som styr.

Alla dör tillslut,

alla.

Även hon.

Och tävlingen var kanske inte så bra ändå?

Jag har hoppat av.

Är utanför.

Och alla vet om det men ingen säger ett skit,

men jag lever.

Så lyckligt jag bara kan.

Och vilken bil jag kör eller hur snygg min röv är.

Det skiter alla i.

Alla utom jag.

Precis som det ska vara.

Men jag vet.

Jag vet.

Skriver jag till min syster som är så ovetandes vacker att jag jag gråter..

jag vet gumman.

Det är jobbigt,

jobbigt som fan att ge upp.

Att säga att man slutar,

lägger av.

I en tävling man aldrig skrev upp sig på.

Så ännu en gång skickar jag en kram till min syster.

På sms.

Och ännu en gång säger jag att jag inte är med.

Medlemmen har hoppat av,

tävlingen jag aldrig valde.