Kaffe i ett sommarregn

Det var längesen

så längesen.

Som jag sov som jag gjorde inatt.

Så tungt och så djupt.

Jag tror kroppen behövde det.

Krävde det.

Och jag gjorde som den ville.

Sov.

När jag vaknar och segar mig upp till de andra är klockan redan nu.

Klockan är nästan halv tio och inte sen jag var 22 har jag sovit så.

Men jag känner det nu.

Det behövdes.

Jag drömmer drömmar som är svåra att sortera, jag svettas och fryser om vartannat.

Tills jag vaknar helt utvilad och inlindad kroppsligt i ett fluffigt, svalt,skönt moln.

Ja jag behövde det.

Verkligen.

Idag står det jobb på schemat.

Kunder och roliga möten.

Här hemma stannar familjen kvar

 och gör ingenting.

Kanske ser de en film, cyklar en runda eller bakar en kaka.

Städar gör de inte i alla fall.

Det väntar de alltid med tills jag säger till.

Konstigt va?

.)

Jag tar min kaffekopp i handen och går ut.

Under taket ställer jag mig och känner den.

Sommaren.

Sommarregnet.

Gräset är tungt av regnet som fallit.

Det doftar sommar.

Luften känns ren och klar 

och kylig.

Ett sommarregn har fallit.

Hela natten.

Om vi har tur kommer solen och byter av nu.

Men än så länge är det tjocka moln på min himmel.

Moln och sommarsvalt.

Men det är ok.

Helt ok.

För i kroppen min.

Inuti.

Bor sommaren.