Det kanske är något i vattnet där.
I vattnet i den staden du kom ifrån.
Så sa hon,
Maria
när vi pratade om vårt förflutna.
Och ja kanske är det så.
Det ligger i luften vi andades,
i orden som spreds med vinden
där.
Och den magkänslan jag fick förr.
Den pratar hon om som den vore lika mycket hennes.
Och kanske är den även hennes.
Känslan vi får.
På samma ställe.
På samma plats .
Vi saknar en del
en del av något som finns lämnat kvar.
En vän som bor i ett hus på en gata jag vandrat 1000 gånger.
En rödhårig tjej ute på landet som kan få mig att skratta tills tårarna sprutar ur min själ.
En syster med tre fina barn i ett falurött hus
med en man som liksom suger in sina ja-svar genom läppen i ett sugande ljud.
En lockig flicka med stora ögon och Sveriges kanske sötaste leende.
En pojke jag bara hållit i min famn 2 gånger i mitt liv.
De saknas.
Men sättet jag minns från min tid där.
Smaken som vattnet lämnade i mitt svalg.
Saknas inte alls.
De som inte känt vad jag känt kan aldrig heller förstå hur jag menar.
Men jag pekar inte utåt.
Bara inåt på mig själv.
Sorterar ut mina val.
Krattar varsamt min stig.
Det är nog något i vattnet där.
Säger Maria när jag sätter ord på min känsla om sättet att vara.
Sättet att vara just där.
Och jag känner då.
Hur mina axlar sjunker ner en våning.
Hur jag andas lite mer lagom.
Hur magen tar en lättnads suck och själen ler.
För det är inte ofta jag träffar någon som vet vad jag menar.
Men hon vet.
Jag såg det i hennes ögon.
Hon vet.
En stad man lämnat springande i rasande fart.
Där hälften av min kärlek bor kvar.
Den staden är svår att tala om.
Utan att såra någon som bor kvar.
Men de som känner mig förstår.
Och de som tvivlar, pekar pinnar och rynkar på näsan.
De borde sluta bry sig så fasligt om vad jag tycker.
De borde kanske se åt ett annat håll.
Så tänker jag.
Och så tänker hon.
det vet jag.
För jag såg det i hennes ögon.
KRAM!
Ja, jag vet...precis.... KRAAAAM
SvaraRadera