solsken

När solen sken som starkast.

När jag fortfarande kunde lura mig själv

 att det skulle bli en varm skön vårdag 

passade jag på.

Passade på att tejpa min fot hårt

 och snöra på mig de där löparskorna.

Sol och torra grusvägar.

Bland det bästa jag vet.

Och det här med att springa.

Jag saknar det så.

Finns inget skönare sätt att starta dagen..

 eller avsluta den med för den delen.

Allt bara flyter igenom mig..

 alla tankar 

alla frågor

alla svar.

 som på löpande band.

(nu var jag allt rolig va?)

Så när solen fortfarande sken från klarblå himmel 

när jag kunde lura mig själv att det var vår på riktigt.

När alla utom den yngste jag har fortfarande sov.

Då tog jag mig ut.

Och jag sprang med gruset knastrande under skorna

 med musiken peppande i lurarna.

Bland det bästa jag vet.

Så nu.

Nu när solen är långt långt borta igen 

när våren inte alls tycks hitta hit.

Då städar jag huset helt och hållet.

Dammar, putsar fejjar..

Och i huvudet planerar jag att baka något med.

Vi får se hur det blir med det.

Men ja som sagt.

den där solen är någon helt annanstans

 och jag funderar 

varför jag inte är just där.

Där den är.

Solen.

Ha en fin Söndag mina vänner!