hoppa

Alla pratar ju om att det är som att ta steget..

ta det och bara HOPPA.

Jag vet inte hur det är att hoppa.

 eftersom du aldrig någonsin skulle få upp mig på en höjd, 

för att sedan hoppa utför.

Ehh nej jag har redan dött av höjdskräck halvvägs upp.

Men ändå.

Ska man ta det där steget alltså?

Att vara JAG.

Jobba med något som är JAG.

Mig själv?

Är det så?

Det känns fortfarande så läskigt och jag kämpar varje dag.

med att tro på mig själv som vissa av er gör.

Och jag läser era kommentarer om och om igen för att peppa.

Ska jag packa min kappsäck full av mig.

?

Packa den full med erfarenheter och fantasier.

Tankar och kreativitet?

Och så bara ta det där steget.

Hoppa.

Hoppas.

Jag tror det.

Jag behöver det.

Och känner att det finns nog dem som behöver mig.

Man kan ju alltid snurra in sig i ett gäng kuddar eller bubbelplast eller så.

Så man landar relativt mjukt.

Eller bara slås av känslan som jag tänker kommer.

Den där braiga känslan som jag behöver.

För jag kan ju.

Och jag vill ju.

Så då kör vi väl.

?

KRAM!

♡