Jag var 17 han var 19, han låg med armarna under huvudet och benen i kors, vi låg i slänten i gräset och såg upp mot himlen.
Jag skulle vara vuxen och fråga vart vi skulle nu.
Jag undrade om vi skulla vara det där som man ville vara innerst inne eller om vi bara skulle fortsätta lyssna på Oasis, titta på filmer och nynna till Staffan Hellstrand tillsammans länge till.
Jag frågade lite svagt, säkert inte ordentligt så någon skulle kunna förstå egentligen.
Han hade solbrända armar med ett tydligt t-shirt streck.
jeansen var slitna, hans hår var lagom rufsigt.
Han skrattade lite blygt och undrade vad jag egentligen menade.
Jag log och försökte förklara.
Ingen förklaring blev god nog.
Ingen av oss fattade på riktigt.
En av oss ville aldrig riktigt förstå.
Vi reste oss från slänten, körde iväg i hans vita volvo och lyssnade på Staffan Hellstrand, kände vinden vina genom bilen.
Vi fortsatte vår dag och på kvällen när ingen såg hade vi sex tills vi blev svettiga och skrattade högt.
Sen somnade vi och kramades.
När morgonen kom var vi bara vänner igen.
Inte mer inte mindre.
Ett hjärta som brann.
Vänner som försvann.
Varför jag kom att tänka på detta idag har jag ingen aning om.
Alla andra utvecklas och jag är invecklad.
Jag bara går igenom saker och en låt spelades med Staffan idag och minnen kom upp till ytan.
Och man tackar livet för dess gång, tackar mitt huvud för de smarta valen och tackar min man för att han kom och tog mig!
:)
Nu ska jag göra det jag gör bäst.
Träna och städa.
Jupp.
KRAM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar