bekräftelse is a bitch

Jag har lidit något kopiöst av bekräftelsebehov.

Någonstans när jag inte visste om det.

 började den växa.

 någonstans när jag var oförmögen att förstå mig på den.

Det blev en sorglig variant på en form av kompensation.. det var något som saknades och jag blev då utan att hinna förstå det bekräftelsesjuk.

Det blev ett hål.. stort som FAN i mig.. och DJUPT .. jag liksom föll ner i det och svirvlade runt där.. slog i väggarna i hålet och skrapade både armbågar, höftben och nån kind och det där hjärtat som jag höll i handen liksom mosades mot de svarta väggarna i det där hemska hålet.

Jag har aldrig fattat vad som skapade den där avgrunden till hål.

 jag har fått leta som en idiot.. och säkert betett mig som en jävla idiot på vägen.

Men jag ville bara bli omtyckt.

Ville bara bli älskad för den jag är.

Men jag har aldrig fattat mig på hur jag ska göra.. jag var liksom inte särskilt troende på iden om att någon skulle tycka om MIG som den jag var.. fattade inte att jag kunde vara intressant eller trevlig genom att bara vara JAG.

Ändå har jag alltid varit så där ärlig på samma gång.. ni vet så där ärlig som andra inte är.. då man talar om för människor att de är fina, intressanta och att jag kanske håller på att förälska mig i dem..

men inte på riktigt.. när jag var så där "ärlig" som det så charmigt kallades så var det bara mot de stackarna som jag ju själv inte var så särskilt intresserad av egentligen.. jag bara tränade på att se hur jag skulle reagera i de situationerna..

låter kanske svårt.. men det var så jag gjorde.. sårade andra på vägen då jag själv "tränade" på att våga vara ärlig. Våga vara jag.

Alla blev ju inte sårade såklart.. många var ju så snälla som jag sa att de var.. många var ju så inspirerande som jag lovade men förälskad..? 

Nej det sa jag aldrig till dem som jag på riktigt var det i.. så det var de stackarna som faktiskt trodde på just det som det liksom blev lite synd om...om jag inte hade behövt träna hade de ju aldrig fallit för en fejkad charm.. och aldrig blivit lämnade av en flicka med sitt mosade hjärta i handen...

För det har liksom alltid varit sån jag varit.. visat mig skör och mänsklig inför andra.

Men det är ju bara NÄSTAN vad jag är... jag har ju en hel del skal över allt det där mänskliga och sköra.. men jag är jävligt bra på att prata .. om allt.

Jag har varit väldigt lätt att komma nära..varit enkel att få som kompis..jag har släppt så många människor så himla nära så himla lätt.

Så när jag var liten gjorde jag helt fel med den där bekräftelsesjukan.. visste liksom inte hur jag skulle göra.. jag var för ung.. för dum.

Mot mig själv.

För då tog jag fel.. så jävla fel.

Jag letade efter kärleken och killen på den vita hästen.. men jag fick mest fingrar på fel ställen och snus-smak i munnen i en gammal volvo.

Jag var så jävla dum.

Mot mig själv.

Och nästan alltid handlade det om killar.

Nu är jag bättre.. men absolut inte frisk.. jag jobbar fortfarande på att alltid leta efter den rätta bekräftelsen.. den jag får från mina barn och mina vänner och min familj.. inte den fula elaka "Facebook bekräftelsen".. den jäveln ska man passa sig för.

Ful.

Och jag vet ju idag att alla är utbytbara.. alla kommer leva sina liv även om jag dör i morgon.. och det gör ingenting.

Det är mitt liv och det är för MIG jag ska göra det bra.. för MIG jag ska göra det fint, glatt och helt ..

helt UNDERBART!

bjuder på lite bilder idag med :

KRAM!