att vara någon annan

Hej.

jag funderar ibland.. om vissa människor gör oss till andra..

detta kan komma att låta konstigt och djupt.. ja vad vet jag.

Men jag funderar så ibland..

jag blir liksom nån annan med vissa..

ibland en bra annan, som inte ser ner på mig själv, som ser de bra sakerna med mig som denne andra ser.

Ibland blir jag gladare, känner mig mer upplivad.. lycklig.

med andra blir det tvärtom effekten.. jag känner mig som en dålig människa.. ful och kanske inte alls särskilt snäll.. ouppskattad och ivägen.

Konstigt det där.

För vem är hon?

Hon som kommer fram ibland.. och beter sig helt annorlunda mot den jag faktiskt är.

?

Jag vet inte.

Kanske jag inte är den jag är?

haha.. skumma tankar idag.

Jag är 32 år.

Jag är mamma.

Jag är syster.

Jag är dotter.

Jag är fru.

Jag är så mycket till alla andra..

att jag ibland inte vet vem jag är till mig själv..

På alla mina 11 år som mamma och tillsammans med min man har jag alltid trott mig veta var och vad jag vill vara, en gång på alla dessa år tappade jag bort mig själv.. och jag tror att eftersom det aldrig hade hänt innan .. blev det för stort.. för mycket och jag kunde inte hejda det..

jag bara tappade mig själv mitt i livet.

Jag vet att många undrade.. tvivlade och jag gjorde många i min närhet oroliga för mig.

Jag var mest orolig själv.

Var.. för jag skiter i att se ner på mig själv mer nu.. jag kan inte fortsätta livets gång oroandes för vad som komma skall eller för vad som inte kommer sluta kännas.

För detta är livet.

Livet vi lever.

Eller hur?

varför nojja så jävla mycket..

det är just det.. den där oroliga tjejen som jag inte känner igen..

oroar mig för mycket och gillar det inte.

Vill inte.

Oro är inte kul.

Skratta är kul!

Och träna!

Sprang med min allra bästa kompis i morse.. hos henne är jag mitt rätta jag.

Det Jag:et som jag vill vara.

Känner mig bra med henne.

Önskar man hade mer tid tillsammans.

Mer tid för LIVET.

Ta hand om er!

KRAM!