Och så var allt bra?

Jag kunde inte somna igår kväll..

helt plötsligt var jag som i somras inne i huvudet igen.

Det liksom bara knakade där inne och alla tankar fick knappt plats och alla känslor i bröstet liksom svällde och tog sån plats att jag knappt tordes ta ett andetag för att jag trodde hela kroppen skulle spricka.

Så jag låg där och andades små små andetag i mörkret med stormen fräsandes utanför.

Du funderar för mycket, du är överkänslig.

Så säger man om mig.. men kanske är det så att de är dem som funderar för lite och som är underkänsliga?

Kanske är det bara så att de inte förstår sig på mig och kanske är det inte meningen heller.

?

När de frågar hur man mår och lutar huvudet lite så där lagom på sned.. vill de veta då?

Vill de veta hur du mår och stå kvar vid din sida, kanske ge dig ett råd eller två.. kanske åtminstone lyssna på dig då?

Jag börjar tveka.. jag börjar tro att alla bara vill veta.

De vill bara veta saker om alla, bryr sig gör de inte.

Inte på riktigt, de bara tror att de bryr sig med just beteendet att fråga hur folk mår.

Och varför diskutera sönder och analysera sönder mig när det liksom inte finns någon riktig anledning till det?

Ja jag kunde inte somna i alla fall.. mitt hjärta fladdrade utanför min bröstkorg och mina tankar vandrade långt långt bort.

I bland tänker jag att jag borde starta en ny blogg där jag är helt anonym, där inte ens de som känner mig vet att jag finns.

Jo men bara för att få vara den jag är men slippa allt dömande.. jag är ju den jag är och varje dag växer jag sakta in i  min roll som den jag är och ska vara..

om sen de jag har runt omkring mig inte klarar av den jag är ..

så är väl inte det mitt problem?

Fråga inte och du får inga svar.

Usch nu kommer den osäkra jag in i tankarna igen.. jag vill be om ursäkt redan nu om någon tar illa vid sig.. vill be om ursäkt om jag låter elak..

men nej jag ber inte om ursäkt.

Jag tar kontrollen över mig själv.. jag vill passa in men samtidigt stå ut, jag tänker vara den jag ska vara och jag vill inte längre be om ursäkt för den jag är eller den jag vill vara.

Jag måste lära mig andas med stora andetag även om det känns tungt, för kroppen spricker inte sönder det vet jag ju.

Andas.

Stort!

KRAM!