Jag kan fortfarande känna doften

Jag funderar på om kärleken är stark nog.

Stark nog för livet.

Jag sitter fast.

Men jag känner mig levande ändå.

Jag må ha en rastlös själ som vill ha mycket.

Jag må ha en rastlös själ men den är vacker.

Jag får höra från en vän att människan är som lyckligast mellan åldern 65-78. Jag skakar på huvudet. Det må vara så men jag tänker inte vara den.
Jag tänker hitta dit innan.
Jag vill inte vänta mer, det är alltså så att man inte blir lycklig förrän man slutat jobba i princip.. men det kan inte vara det som är lycka?

Jag berättar om mina tankar en dag vid havet, om jag inte vill ha så mycket så behöver jag inte heller jobba så mycket säger jag.
De nickar.
Mest av allt vill jag bara vara. Gärna nära havet, träna, andas och umgås med mina barn och de jag älskar.
Jag vill inte åka stora dyra bilar till och från jobbet. Inte heller vill jag ha den dyraste tv:n på väggen som jag aldrig vill titta på ändå.
Jag vill inte ha bälten eller skor bara för att de är just dyra eller anses vara extra fina.
Jag vill ha det som känns liksom.

Och jag vill kunna göra onödiga saker.
Som att bara surfa en hel dag eller springa i skogen varje morgon.
Det är lite som tavlor på väggarna - den är onödig men känns fin inuti.
Att hänga upp en tavla på väggen har ju liksom ingen funktion men det känns bra.
Lite så vill jag leva.
Jag må längta efter onödiga saker men de känns bra.

Livet va,
Jag är på väg.