tisdag 27 mars 2018

Ta dina andetag nu

Klockan går för fort men så sakta ändå.
Jag försöker stanna upp, försöker skynda på.
Allt på samma gång.


Andas säger jag till mig själv.
Och andas gör jag ju, men andetagen är svåra att få ner och jag funderar på om det är nu det brister.

Alla människor har en bristningsgräns säger en kvinna till mig en eftermiddag på en bro i motljus.
Jag kisar och nickar och när vi fortsätter gå rinner tre snabba tårar för min högra kind.
Hon ser dem inte men jag känner dem.


Ibland kanske jag borde släppa allt tänker jag.
Jag behöver inte bära andras frågor eller svara andras svar.
Jag har fullt upp med mig.

Ett medium ringer mig på bokad tid en sen kväll i Mars.
Du måste sluta oroa dig nu säger hon till mig.
Du vet det egentligen,du vet att du är värd allt det som finns här för dig.
Men du måste leva som det, FÖR det.
För du är värd det.
Skriv ner en snäll sak om dig själv varje kväll för att lyfta dig själv.

Sätt dig själv i första rummet.
Jag försöker lyssna, försöker lära mig. Ta in.
Mallen du lever i är inte skapad för dig, du har skapat den åt andra på det som du förväntat av dig själv.
Inte det du vill.
Inte det du behöver.


Det finns en liten flicka i dig med.
Hon måste bryta loss, våga ta hand om dig själv nu.
Du behöver inte leva upp till de vuxna som fanns så, de hade fel.
Du hade rätt.

Hon berättar så mycket jag vet men inte vågar säga högt.
Jag nickar och ibland faller de igen.
Tårarna.
De faller och faller och mitt emellan dem försöker jag andas.

Djupt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar