Att följa ett hjärta

De är så djupt rotade tankar.

Så djupt trampade stigar, som är våra att ta mig ur, slita mig loss från.

Jag har ett beteende som gynnar andra men ibland skadar mig själv.

Jag är en glad tjej, som är superbra på att vara social, ständigt glad, peppande, jag stöttar och inspirerar, jag hjälper.

Jag lyfter andra och vill ständigt hjälpa till.

Men vad händer då med mig?

Hur tar jag hand om mig själv?
Ja jag tränar, jag går på ansiktsbehandlingar, jag tar hand om barnen, engagerar mig i deras skolor, musiken de gillar och vännerna de har.
Jag köper fina kläder och bakar bröd, piffar i hemmet, köper nyttig mat och bäddar sängen varje dag.

Är jag bra för det?

För mig?

Jag vet att utåt sett är jag en bra tjej.

En glad tjej som är positiv och som kan få nästan vem som helst att skratta.
Jag bjuder på mig själv, jag ser människorna omkring mig och jag ger ständigt komplimanger.

Jag vet att jag är bra för andra.

Jag kan skriva, jag uttrycker mig väl, jag vet att jag inte är ful, jag vet att jag inspirerar andra.

Andra.

Men jag vet det inte själv.

Varför tycker inte jag att jag är fin på riktigt?

Varför tycker inte jag att jag förtjänar det bästa på riktigt?

Varför är jag så tvångsbunden till att slå ner på mig själv?

Jag är uppfostrad att inte vara märkvärdig, jag fick aldrig tro för bra om mig själv.

Och de tankarna, har blivit djupa spår, trasiga sår.. som är svåra att ta sig ur ifrån.