Det kanske inte finns någon som läser här längre, tänker jag för mig själv när jag sätter mig framför datorn en mörk morgon i Oktober.
Det kanske inte är någon som läser här, men det är ok ändå.
För jag behöver skriva.
Det behöver ut.
Jag har något inuti som måste ut nu.
På riktigt.
Jag kan inte andas med magen så hårt hopknuten.
Så något måste ut på riktigt.
När ska jag gå utan att falla, när ska jag skratta utan att gråta.
När ska jag andas utan uppehåll.
Livet kom körandes i 220 knyck och jag hann inte väja undan.
Men jag gör allt jag kan.
För att hitta tillbaka nu.
Hitta ut.
Jag är starkare än jag tror.
Det vet jag på något konstigt sätt ändå.
Jag är fortfarande här och läser dina vackra ord.
SvaraRaderaAndas och ta ett steg i taget. Så önskar jag att du snart rider ur stormen....
Jag läser också. Det är du som sitter vid rodret och bestämmer riktningen. Följer med på färden. Livet kroknar ibland, men det är till för att levas.
SvaraRadera