Det var sommar då

Jag gick hem för sent, då det redan var morgon igen.

Det var bara jag och solen hade redan tittat fram.

Det var sommar då.

På åkern innan gatan där jag bodde svajade guldfärgat gräs och jag var tvungen att ta vägen genom det.

Det var sommar då.

Jag var så ung och så gammal på samma gång.

Jag har lite alltid varit så.

Doften som fanns var fullkomlig.

Jag minns den som igår.

Den där svala doften som viskar om att det snart skal bli hett igen.

Den torra doften som säger att natten varit sval ändå.

Jag gick med vita jeans och utsläppt hår.

Det enda jag ville var älska.

Bli älskad.

Jag tror jag pratade med mig själv där på åkern.

En tidig morgon i Juli när jag bara var 17 år.

Jag tror jag lovade mig själv att strunta i det som inte funkar och inte bry mig om negativitet.

Jag tror jag lovade det.

För jag minns det varje gång doften slår mot mig nu.

Doften av sommaren.

Jag ska strunta i det.

Jag tror jag hade gråtit den kvällen.

För kärlek som bara gick från ett håll och tog stopp.

Jag tror jag gråtit mascaran fullkomligt borta.

Men jag minns det med glädje ändå.

Jag minns det med glädje och en doft av sommar som lovar hetta.

Så minns jag.