Det finns dagar då jag tänker att jag kanske blivit äldre ändå.
Dagar då jag dricker kaffet svart för att mjölken är slut,
eller dagar då jag på riktigt känner
att det inte är något att oroa sig för.
Nästan ingenting.
De dagarna.
Förr.
När jag var yngre.
Yngre eller kanske bara mer vilsen.
Då oroade jag mig mer, hur det skulle gå, vad som skulle ske och vad andra skulle tycka.
Men idag dricker jag svart kaffe och vet att det inte spelar någon roll.
Att det blir bra, att jag väljer det som är bäst för mig.
Så bara.
Så när jag får ett mail med en fråga jag innan hade fnittrat åt.
En fråga som för bara några år sedan hade fått mig att tillverka en klump i magen och snabbare andning,
så ler jag.
Dricker mitt kaffe svart och svarar ja.
Ja för att jag kan.
Ja för att jag vill.
Så det så.
Är svart kaffe och mjölkbrist som ett ickeproblem att vara vuxen så är jag inte riktigt där ännu. Men en dag tror jag på det också. Så länge är jag rätt nöjd med att vara halv-vuxen - även om det också medför ångestklumpar åt småsaker och oro titt som tätt.
SvaraRadera