Det där med fjärilar i magen

Jag skrev om att förälska sig.

Om och om igen.

Jag vet inte om det är något som saknas i mitt blod.

Eller om det kanske är för mycket av något.

Men jag känner ingen som förälskat sig så mycket som jag gjort.

Nu för tiden är allt bara bra med förälskelser.

I saker, i platser, i människor som kommer och går.

Att förälska sig är bra för mig.

nu.

Men det finns ju gånger då jag undrar vad som hände.

Vad jag trodde - och hur jag tänkte.

Eller om jag överhuvudtaget tänkte alls.

Vänner som inte borde ha fått min förälskelse, egentligen.

Killar som aldrig gav mig vad jag skulle ha gett dem.

Men ändå.

Där i förälskelsen är det ändå underbart.

På sitt sätt.

Jag skulle inte ens vara halva jag utan det jag gjort.

Jag förälskade mig första gången när jag var 7 år.

Pojken gick i min klass och hette Micke Magnusson.

Ja han hette så.. man sa alltid hela namnet för det fanns så många Micke då.

Jag liksom drunknade i honom, i fantasierna om att han skulle falla lika mycket för mig.

Jag förälskade mig i ett pojkband med, där jag i sömnen rabblade deras namn i rangordning om vem jag helst ville bli tillsammans med.

Joe, Jonny, Donnie, Danny, John.

Och efter det tror jag aldrig det tog slut.

Aldrig tagit slut.

Med förälskelserna.

Jag spenderade en hel sommar med att ta reda på var min kusin Tommy hängde tillsammans med sin underbart vackra vän Johnny.

Jag ville veta så jag bara kunde "spontant" dyka upp.

Så att det kanske, kanske fanns en chans att den där vackra Johnny som rökte cigaretter och hade håret i tofs skulle se mig.

Se mig och falla lika handlöst för mig som jag gjort för honom.

Jag förälskade mig i en låt en gång med,

en sliskig sådan om en tjej i rött.

Vi spelade den om och om igen på en stereo hon hade placerat under ett fönster i sitt flickrum.

Anna och jag.

Som jag förälskat mig.