L U C I A

Jag vet.

Man kan tro att jag gått och lagt mig, ramlat omkull i en snödriva eller fastnat kvar i en locktång eller så.

Men nej.

Jag lever.

Jag lever och har fullt upp.

Ni som har mig på Istagram ser mig lite under dagen där i alla fall!

Jag vet att det är Lucia och ja tiden går så fort.

 *

Det börjar ju hända saker nu.

Med det där som jag så gärna vill göra.

Med det där som jag faktiskt är bra på.

Hända saker.

Och ja hallå.

Det är Lucia och vi har aldrig haft så kallt förut.

Vi vaknar till minus 20 grader.

Träden står som konstverk var jag än går.

Jag kan inte andas med näsan.

Den fryser liksom fast då.

Kan inte andas alls knappt.

För om det inte är kylan som tar min luft så är det konstverket.

Se bara.

Överallt.

Så isande, kripsigt, kristalligt vackert.

Överallt.

I den del av Sverige jag nu ser som mitt hem.

Min plats.

Efter att jag hade fotat de där bilderna så kom solen.

Och jag vet att ni förstår vad jag menar...

solen på det där..

ja ni vet.

Vackert så andan liksom ramlar ur mig, tappas bort.

Vackert.

Jag hade ett möte i en lokal som jag vill vara i.

Jag drack en kaffe och såg på frusna människor i  stad där julstressen inte ser ut att ha kommit ännu.

Jag äter lunch med mannen och jag hämtar barnen i skolan.

Sonen lär mig om de världsliga sakerna i livet och han pratar tills jag tappar andan.

Igen.

Jag målar bordsben som äntligen kommit hit.

(jag vet att ni vill se och jag lovar att fota! )

Jag lagar mat och vi pratar jultomte,

 jag promenerar två hundar i ett isande villakvarter.

Jag tar ett glas rött.

Jag stannar i soffan.

Från och med nu.

och ja.

Jag tänker på er.

KRAM