jag är den första

Att vara elak mot mig själv.

Alltid jag som är mest dum mot mig.

Alltid varit så.

Det finns ju ingen annan som nedvärderar mig så som jag själv kan göra.

Jävla elaka jag!

Man ska verkligen vara snäll mot sig själv.

Man har ju egentligen bara sig själv att lita på.

På riktigt, egentligen.

Självklart inte hela tiden, att jag är dum mot mig själv menar jag.

Men jag måste börja se mig själv för vad jag egentligen är värd, vad jag egentligen klarar av och vad jag egentligen på riktigt förtjänar.

För min bästa vän i livet är ju jag.

Mig och jag i min kropp.

Det är ganska läskigt ändå.

Att veta att det är ju bara dig själv du har att lita på.

På riktigt.

Och ändå sviker man.

Man är då jag.

Man sårar sig själv, står inte upp för det man lovade, gör inte vad man sa.

Konstigt det där.

Religiösa skyller på gud, lata skyller på väder eller tid.

Allt skylls bort och ifrån.

Men mitt där stod vi.

vi står för oss själva, vårt eget liv, egen tid och egen vilja.

Jag pratade med min fina vän Maria.

jag var ärlig, jag var hård.

Det finns bara vi.

Vill man gör man.

Vill man kan man.

Sanningen.

Vill man inte gör man inte.

Så är det, i det stora hela.

Lata, tröga, elaka kan vi vara men i det stora hela.

Vi.

Du och jag.

Bestäm själv.

Läskigt ju.

Läskigt som fan.

KRAM