håll i

Håll i mig så jag inte faller.

Så säger jag till mig själv.

Träffar min Maria och pratar tankar, djupt, äkta, ärligt.

Vi behöver varandra på ett sätt som inte går att sätta ord på.

Det luktar syren om henne när hon kommer.

Vi kramas.

Hon har något där inne som vill ut.

Jag andas i min egen takt, vet att något kommer snart.

Minns känslan av att vara vilsen.

Ser det i hennes ögon.

Minns mig själv.

Håller mina tankar kvar inuti.

Vissa ska stanna där.

Men tittar jag efter riktigt noga ser jag hur tankarna sipprar ut..

som stjärnor flyger de runt mitt huvud och jag kunde inte hålla dem inne.

Hon känner mig.

Jag känner henne och ingen av oss vet egentligen hur.

I ett annat liv var vi nog tillsammans, dog som ett gammalt lyckligt par som hade haft säkert 30 år på oss att bara prata.

Därför känner hon mig, jag har redan berättat allt.

Hon vet allt redan.

Hon ser mig.

Jag behöver inte hålla allt inom mig, hon kan visa mig sig själv.

Vi vet redan.

Och trots, eller kanske just därför älskar jag henne och står för den jag är.

KRAM