förr eller senare

I slutet står vi alla med ryggen mot en vägg.

Ingenstans att gå, ingen där att rädda dig.

Förr eller senare.

Du, jag.

I ett hörn där väggarna tar i.

Ingen annan än du kan göra någonting åt något.

Förr eller senare.

Du kommer klara det med.

Förr eller senare, när du förstår att det är du.

Bara du .

Du som gör valen, du som väljer att få dig att göra det du vill du ska göra.

Det är du som är du.

Jag som är jag.

Ingen kan göra något åt dig,

bara för dig och med dig.

Åt dig, för egen vinnings skull gör du.

Bara du.

Jag, bara jag.

Ensam men ändå tillsammans.

De är alltid bara jag mot världen.

Förr eller senare inser vi det.

Kanske redan gjort det, kanske i morgon eller nästa dag.

Kanske vi inte hinner.

Men jag hoppas på förr mer än senare.

Skyll inte på andra, skyll inte på tid,skyll bara på dig.

Jag skyller dåliga valen på mig.

lathet och elakhet, avundsjuka och skitsnack.

Allt det står jag för själv.

Och vet det.

Tar tag i det.

Livet som det är.

Igen.

Jag plockar in buketter av Syrén efter min springrunda.

6 km sen gjorde hälsenan så ont att jag var tvungen att ge upp.

Inte med vilja utan av oro, en vän sa att den kan "gå av".

Ja så sa hon och jag blev rädd.

Vill ha min hälsena kvar ett tag till.

Typ gärna hela livet.

För livet ja, det går som en kullerbytta, runt, upp och ner, ibland bara roligt och ibland känns det som något snart går av (eller som att man måste kräkas en aning.)

Ibland behövs bara en blick och något sker.

Ibland behöver jag ett asgarv.

det sista skulle sitta jäkligt fint idag.

Ett skratt.

Hjärtligt, in i kroppen, ut i blodet, hoppa i bröstkorgen och bubbla i halsen, tåras i ögonen och kippa efter andan.

Ett sånt skratt.

Gärna.

Ta hand om er.

KRAM