vilken hand skall man hålla?

Jag läser inne hos Lotta om den där stora önskan om syskon.

Jag har ju tre, tre vackra underbara och överdrivet älskade tre.

Mina, våra, vi, oss.

Jag visste att jag inte skulle ha bara ett om jag bara kunde få barn, jag är ju själv från en stor familj.. jätte stor.

Jag kan ju aldrig vara ensam, känner alltid gapet.

Gapet efter liv och rörelse, folk att skratta med, folk att mysa med, folk att bråka med.

Det är ju det dem gör med..bråkar

och då kan jag lova, just då.. där mitt i allt bråk, alla hårda ord, alla elaka gester, då gråter jag inombords.

Hur kan vi göra så?

Hur kan DE göra så mot varandra.. mina tre barn..tillsammans bildar vi vår familj.

Och så kommer bråken.. i bland så jävla intensiva (ursäkta svordomar men ni vet ju;) så jävla elaka.. att man nästan inte kan se kärleken genom orden.

Hur många gånger tjatar jag inte.. hur många gånger ber jag dem inte tänka om.

Många, väldigt många gånger.

Jag vet ju att de älskar varandra och jag vet ju att efter två timmar utan den ena eller andra så frågar de efter varandra, vill ringa till varandra, vill ses, leka, kramas, spela spel, eller bråka.

Det är väl så vi funkar.

Och kanske det är precis som man säger att man bara sårar de man tycker om mest.

helvete vad älskad man är.

Eller hur?

Hela min familj är ju bara en endaste stor kärleksbomb.

Och ja vi måste minnas tacksamheten i det vi har, vi måste se varandra, känna varandra, lyssna till varandra.

Jag försöker.

Varje dag.

Ta hand om er!

I morgon väntar 7-års kalas och en liten del av min familj kommer hit!

Syster med man och barn och mina älskade föräldrar!

Dem saknar jag oftare än de tror.

KRAM!