och så sover de

hela huset sover utom jag.

Jag sitter här i soffan med laptopen och kollar runt på lite olika sidor.

Nu har jag inte twitter heller längre, jag försöker verkligen att bara vara, fast haha jag kommer nog skaffa mig mitt facebook snart igen, saknar min familj.

Mannen sover i soffan mittemot, han sover så sött med ena handen ovanför huvudet och den andra vilar på hans starka bröstkorg, han andas tungt, ser trygg ut.

Fin.

Jag älskar den mannen och är så glad över att jag hittat tillbaka till mig själv igen när jag sakta men säkert börjar se allt med vakna glada ögon igen.

Tack.

Jag känner livet kommer tillbaka, hur jag kommer tillbaka och hur jag sakta hittar "hem" igen.

För inte trodde jag att jag skulle behöva gå igenom allt det jag gick igenom detta året.. känslorna har knappt gått att hantera. 

Men nu är jag på rätt spår igen och kan nästan skratta åt mig själv, skratta och gråta kanske.. och bli lite chockad över hur man kan lura sig själv emellanåt.

Man måste lära sig att bara VARA,.

Leva när man kan.

NU,

KRAM!