"Jag försöker .. men jag förlorar varje gång.."
Jag lyssnar på Melissa Horn samtidigt som jag försöker tänka rätt i det här envisa små rufsiga huvudet som sitter mellan dessa ganska spända axlarna, på denna för tillfället, väldigt sköra människa kallad mig.
Jag har lust att skrika FAN FAN FAN högt men vet ändå inte varför.. och vad skulle det egentligen göra för skillnad?
Jag har läst om livskriser.. om personlighets frågor och jag har sett filmer om detta ämnet säkert 100 gånger.
Då helt ovetande om att jag skulle sitta här en dag och skriva just detta.. undra just detta.
det är kanske just därför jag vill skrika FAN FAN FAN!!?
Jag förstår ju nu i alla fall att det bara är jag som kan få mig själv att må bra.. (jo klart att ni alla hjälper mig- snälla stanna kvar! ;) det är ju bara jag som kan tillåta mig själv att tro på vad jag säger.. på riktigt.
Jag vill tycka lika bra om mig som vissa av er verkar göra.
Jag vill oxå se på mig själv genom de ögon ni verkar se på mig.
Men det går ju inte.
Jag står kvar och stirrar i spegeln.. sökandes efter svar som verkar sitta JÄVLIGT djupt inne i denna knasiga kvinna!!
(kvinna? ja hjälp det är ju ändå så gammal jag är nu)
Mannen får stå ut med mycket nu.. han har tusen frågor och jag har noll svar.
Han ler och jag ler men jag vet inte till vad.
Han klappar på mig och jag klappar tillbaka.. men huvudet är ute på vift och för det är jag ledsen..
jag vill ju vara där han är.
Jag vill ju vara där han vill jag ska vara.. jag vill inte vara ute på drift.
Och det värsta med allt detta är att det är just dessa skuldkänslor som är värst.. att jag inte är mot dem jag älskar mest så som jag precis varit förr.
Jag vill inte skada någon annan bara för att jag mår så jävla konstigt..jag vill ju inte att han ska gå omkring med en klump i magen bara för att min mage är helt jävla tom.
Och det värsta jag kan tänka mig är om barnen undrar något.. jag är ju som vanligt såklart men barnen är ju som medium ibland.. (om jag nu tror på medium det har jag inte bestämt ännu) och antagligen anar de att deras mamma är lite knasig i själen för tillfället. (??)
Men hellre det.. hellre att de vet hur livet är.. mammor kan oxå vara ledsna ibland.. mammor kan gråta och fråga och sedan bli bra igen.
Visst?
Tack för att ni finns!
Ta hand om er!
KRAM!
Känn igen skuld - älskade Carola!! Absolut inte! Bli heller inte arg på dig själv för att du inte mår på topp just nu. Du väljer ju inte själv att ha dina tankar och känslor och jag VET att dina kära älskar dig ändå - precis som du är! KRAM
SvaraRaderaJag tycker det är sunt att få "livskriser". Visar att man har en hjärna!;)
Det är ju inte ovanligt i den här åldern att få såna här "ska livet bara vara så här-kriser". Ha förtroende för dig själv att du löser detta (och det blir bättre med tiden)- men låt tankarna och känslorna komma, dom är absolut inte fel!
Stop
Observe
Accept
Let go/react
Dvs, stanna upp, lyssna och observera dina tankar och känslor. Konstatera att tankarna finns där (lägg ingen större värdering i dom) och gör inget speciellt med dom och sedan det bästa - let go (eller react om det är ett problem du faktiskt behöver lösa)......
Låt det vara som det är just nu - döm inte dig själv. Låt dig själv vara deppig.
KRAM till er alla!
och sist men inte minst - Var snäll mot dig själv!!!!
Oh, jag vill oxå säga en massa kloka saker men idag är jag alldeles för blond! Stor kram iallafall.
SvaraRadera