Försenad sommar

Sensommar.

Jag förstår nu varför det kallas så.

Inte bara för att det är slutet på sommaren.

Nej den kom för sent.

Sommaren.

Jag går på promenad och det doftar lite sommarsött och en fågel kvittrar i ett träd.

Vinden är varm och solen värmer min nacke.

Jag har torr asfalt under fötterna och om jag blundar en stund är det precis.

Precis som sommar.

Den som inte var här då.

Då den skulle.

Och här sitter hon.

Hon som älskar sommaren, och känner lycka och sorg på samma gång.

Den kom ju nu.

Igår och idag men hela tiden då jag väntade så,

då var den hos någon annan.

Sommaren.

För det är väl så hos er med?

Att sommaren är här.

26 grader igår och sol.

Luften var varm och min hud var klibbig.

Men när den kommer så här är jag inte beredd.

Måste byta om och tänka nytt.

Men jag gillar den,

Sensommaren.

Bara den kunde stanna länge länge till.

Och nu.

Idag.

Smyger den där utanför.

Sensommaren.

Men hösten hör jag, under sommarens sista andetag.

För detta är ju bara en liten stund,

en stund som kom för sent, sommaren och som snart lämnar oss igen.

Men vi passar på.

Att andas in de sista varma andetagen, innan den kalla kommer och får andetagen att bli som moln framför munnen.

Vi passar på att ta av oss skorna och njuta av känslan av gräset mot fötterna.

För snart är det ju så att tårna blir kalla och både sockor och stövlar måste på.

Så vi passar på.

Andas med barfotafötter i trädgården.

Jag är hemma med vård av hund.

Om det fanns något som hette så.

Men det är vad jag gör.

Städar, promenerar, klappar hundmage och andas in sommarens sista andetag.

KRAM