djup yta

Det är jag.

Djup utan botten, gråter tills jag skrattar.

Skrattar tills jag gråter.

Och älskar yta.

Ytan.

Det fina.

Det första vi ser.

När jag var kanske 17 fanns det en kompis till mig, som vuxet talade om att det var insidan som räknades.

Sant.

Jag vet.

Men jag minns än idag att jag nickade mot henne.

Nickade och sa:

-ja visst snäll får han gärna vara, och rolig, han får gärna vara ödmjuk och härlig, men inte fan går jag fram till den fula här inne på krogen och hoppas han är allt det, och att jag efter att jag sett det, känt det härliga, det roliga och det ödmjuka kanske bli kär i honom.

Nej.

Jag tar den snygge och hoppas på precis samma sak.

bild pinterest

Men nu är det ju inte ragg som står på min karta direkt.

Var länge sen.

Visst är det så?

Något måste ju "fånga oss" innan vi blir fångade.

Om det så gäller en tröja i en butik, en film på tv eller en kille på krogen.

Men jag är så.

Vill ha allt och ingenting, springa fort och andas sakta, äta massor men vara smal, träna lite men vara stark, åldras men inte bli gammal...

Och när alla djupa tankar dyker upp här inne.

Inuti mig.

De som funderar tills jag blir lite yr, som romantiserar  tills jag fnittrar och dramatiserar tills jag gråter.

Då finns det ändå det där ytliga i mig som bara vill bli bjuden på en rolig fest med Hollywood tema, sminka mig lite extra och klä mig i något fint.

Typiskt mig.

Har alltid varit sån.

Kommer alltid vara så.

Men här är inte en enda fest inplanerad, ingen ny klänning ska fixas och inget mer smink än till vardags, nej jag lagar kålpudding med lingonsylt och gräddsås.

Dukar med gammeldags porslin och funderar på om jag ska glamma upp det hela med ett glas rött.

Eller inte.

Typiskt mig.

Kram