vinden som viskar

De pratar om en storm på radion.

På väg hit säger dem.

Vi packar en väska full med utflyktsmat , tar med filtar, kamera och hundar.

Till Havet.

Som till ett annat land.

Bakom träden stod det alldeles stilla.

Havet liksom.

Inte en våg på ytan, inte ens ett brus kunde höras från det.

Havet.

Och stormen väntade, tills i morgon har jag hört.

Så vi packade upp våra filtar och solstolar, dukade upp maten och fikan och jag fotade, andades och fick lite älskad sol på min näsa.

Han ville mest äta hela tiden.

-är det dags nu? ska vi äta nu? Fika snart mamma?

Lek lite först.

Sen ville han inte hem.

Precis som alltid helt enkelt.

Hon dansade vid strandkanten och hade ingen aning om att jag såg på.

Hon letade stenar som inte fanns och snäckor som ingen kunde hitta.

Och hon dansade.

Honom såg jag bara när det var dags för fika,

fullt upp hade han.

Hitta maneter, leta efter en hink, hitta ett rep, gräva en stor stor grop... hela tiden ett nytt äventyr.

Så tacksam att jag fortfarande får vara med på dem.

Äventyren.

Vi hade tonfisksallad med oss.

Ägg och bröd och kall saft att dricka.

Men mest väntade de på kakan.

Som en riktig utflykt.

Varm banankaka på stranden och alla utom pappa var med.

En bra studiedag tycker jag.

Och attans vad trevligt det är, att efter 10 minuter i bilen.

Gå ut och känna talldoften blandat med tång.

Havet ralt in i min själ.

Med bara en vind som viskade lätt.

Kram