med vinden i sitt hår

När jag hade tränat färdigt för den dagen.

Gårdagen.

När jag satt i min bil och såg solen sjunka över guldiga fält kände jag att när jag kommer hem måste jag fota.

Barnen måste med.

Ljuset var så där magiskt som jag pratar om så ofta.

Jag sprang in i huset och ropade på barnen.

En dotter följde med.

Sönerna var någon annanstans men jag var nöjd ändå.

Hon ville till och med.

Ville följa med och bli fotad av sin mamma.

Så jag var nöjd.

men vänta mamma.

Hur ska jag stå? vad ska jag göra.

Hon har så många frågor min dotter och jag försöker ge så många svar som jag kan.

Bara var där.

Bara var du.

Hon tittar snett på mig.

Hon ger mig sin "jag försöker se irriterad ut men jag är ändå glad" min och jag ler tillbaka.

Så gumman nu kör vi.

Och jag måste stanna till.

Måste gå fram till henne.

Min dotter.

Klappa henne på kinden och krama henne.

Du är så fin så jag dör lite grann säger jag.

Hon ler sitt ödmjuka leende och säger:

-du dör lite mer av mig än av lukten på ditt nya sköljmedel va?

(jag hade visst råkat uttrycka mig om att det luktade så gott att jag dog lite)

Ja älsklingen,

jag dör mycket mer av dig än av sköljmedlet.

Dör lite varje dag.

Och återupplivas på samma stund.

Mitt liv är verkligen mina barn.

Och tänk hur vackra de är.

Vackra de blev och jag bara sitter här och kan inte fatta.

Från mig liksom.

Kom hon.

Hon växer med.

För fort för att jag ska förstå.

Och hjärtat växer med henne.

Dag för dag, större och större.

Hon har flest frågor och flest kramar.

Flest knasigheter och kanske..

 flest vackra fantasier jag någonsin varit med om.

Hon alltså.

Från mig.

Gjord av oss.

Så ja.

Livet är helt underbart.

Och ibland måste jag stanna upp.

Andas ett djupt andetag och krama henne hårt.

En av dem.

Mina.

Hon gör mig stolt att vara jag.

Hon gör mig glad att vara mig.

Hon är ju en del.

En bit av mig.

Och mitt hjärta har hon i sin hand.

KRAM