plåster på såren eller tiden läker alla sår?

Kan hända ibland.

Att jag blir för djup och liksom öppnar upp inför er.

Här.

Och ibland drar en liten tråd inne i min själ som säger nej nej nej släpp inte ut allt där på skärmen.. visa inte dig själv så där öppet och farligt och galet.

Men så brister den där tråden och jag är ju bara jag.

För det här kan komma att bli precis så.

Djupt.

Jag.

På vägen hem igår spelades en låt.

(Jag och musik...)

Och jag föll.

 Rasade så där hysteriskt fort ner ner ner.. och jag skrapade upp mig både här och där på vägen ner.

Jag föll när jag mindes förra hösten.

Läskigt att man nästan kan tappa bort sig själv.

Eller den man tror sig vara.

Tappa bara. rakt ner på en höstfuktig trottoar och bara ligga där.

ingen ork eller lust och ingenting.

Förra hösten.

Den här hösten är jag tillbaka.

Jag.

Den jag tror mig vara.

Sakta har jag plåstrat om, blåst av och baddat sår som fortfarande skaver.

Sakta tagit mig tillbaka.

Jag blev så trött på den jag var.

 Trött på den jag blev, på mitt egna liv.

Jag var totalt destruktiv.

Och länge trodde jag att det aldrig skulle gå.

Men snart , någongång kanske jag har glömt att den fanns.

Depressionen.

det krävs en hel del, av mig och av andra.

Att hitta ut.

Ut hit, att andas på riktigt och inte bara för att man måste, utan för att man VILL.

Jag vill.

Och aldrig har jag litat så lite på mig själv som den hösten.

Den där tråden i min själ fanns inte där då.

Den var trasig.

Den var av.

Ingen visste vem jag var eller var jag skulle bli av.

Den där hösten.

Självklart spelade jag mer än någon kunde förstå.

Och ofta ångrade jag att jag sagt något alls.

Problemen blir så mycket större, så mycket verkligare när någon annan vet om dem.

Jag ville ha allt för mig själv.

Mig själv eller någon helt annan.

Det är tur.

Tur för mig.

Att jag har en man som står stadigt på jorden.

Att han inte svajjar och far rundor i hjärtat som jag.

Tur.

Och det är underbart att alla som jag bryr mig om faktiskt förstår.

Förstod.

Och stannade kvar.

Stadigt.

Kärlek.

Så varje gång jag hör den låten i framtiden kommer jag nog vara tvungen att andas lite extra, tänka igenom och förbi.

Ut på andra sidan.

Fram hit.

andas.

KRAM