hold on, just hold on...

for a second.

I got something to say.

Håll kvar.

För i skuggan av vad vi gör, lever sagan vi inte kan tala om.

Inte förklara.

Det finns så mycket vi kan ge.

Så mycket vi kan säga till varandra.

Egentligen.

Hela livet är ett steg, vidare åt ett annat, eller samma håll.

Varje dag är livet här och nu.

Stegen vi tar måste ses över.

Ibland.

Titta ner var vi sätter vår fot.

Ibland.

Stanna upp.

 ibland.

Från himlen, känn solen eller regnet falla.

Känn efter var vi är och hur vi andas.

För även om vinden bränner i våra ögon, blinkar vi och tar ett steg igen.

Och här står vi nu.

Jag försöker hitta en karta men vet att den inte finns.

Hon som hoppas på ett fusk lever inuti mig.

Hon som vet att livet blir vad vi gör det till lever här hon med.

De samsas så gott det går.

Jag måste ta ner min gard och visa upp hur lite sliten och lite bitter ser ut ibland.

Ibland.

Men jag är öppen nu.

Öppnare.

Jag känner kylan rinner nerför min ryggrad.

Bort från mig.

Långt bort.

För även om jag grubblar tills jag dör så är detta jag och jag lever så gott jag kan.

Vi är hemma igen.

I ett stort svart hus som jag ritat in i minsta detalj.

Typiskt mig.

Styra, organisera, planera.

Jag.

Jag känner att här är jag.

Lever jag.

Och allt jag skapat.

Jag tar en springrunda i mina kvarter.

Badar i mitt badkar med hett hett vatten.

Plockar in blommor från vår trädgård och tänker att man måste stanna upp ibland.

Och hålla i.

Just här, just nu och vi.

För jag hör i vinden-trots solen som är het.

Att hösten är på väg.

Jag känner det inuti.

Livet liksom.

Nästa steg.

KRAM