Min syster kom på höstlovet.
Min syster med sina tre barn.
Det behövdes.
Massor.
Ingenting är som förut säger vi.
Ingenting men ändå allt.
Ingenting är som vanligt för dig säger jag.
Ingenting men ändå allt.
Du kan inte tvinga någon att förstå.
Aldrig tvinga någon att ändra på sig.
De måste ändra på sig själva.
Så enkelt är det.
Så jävla svårt.
Jag vill kunna köpa dig en biljett dit du vill åka säger jag.
Jag vill kunna ge dig en styrka som flyger ovan detta.
Vill kunna men kan inte.
Livet är allt det här.
Livet är vardagen, den stunden vi har med barnen vid matbordet på kvällen. När alla sitter tillsammans och kan prata om dagen som gått.
Livet är allt det här.
Livet är vardagen med tvättstugan och den obäddade sängen,
den är de där små korta timmarna när vi får spela boll med sonen i trädgården, när vi får läsa en bok för barnen innan de somnar.
Livet är allt det här.
Livet är för litet och för kort för att slösas bort.
Vi måste leva här och nu, med allt det har att ge oss.
Med allt vi har att ge oss själva.
Helt plötsligt var allt bara borta och du hann inte se ett skit.
Så vill jag säga till en man som inte tycks förstå.
Att vardagen och allt den innebär är det vackraste vi har.
Så vill jag säga men gör det inte ändå.
Allt är redan så svårt där nu.
Så jag skickar ett hjärta till min systers telefon.
Ring när du vill säger jag.
Jag finns här.
Alltid.
Mitt i vardagen.
