Takkrona och nya linnefåtöljer

Jag har ju en liten längtan inuti.

En längtan som ber om sol, en och annan palm och dagar där tiden finns att bara strosa, leta upp en sten som är vacker och sen bara vara igen.

En sån längtan.

Och det syns tydligt även i hemmet nu.

Jag tar in ljuset.

Och de där sakerna som viskar om liv.

Om hav, om träd, växter och sten.

Jag gör om.

Lite bara.

Lite.

Jag hänger tex upp en ny härlig sak till takkrona.

Den är skir och magiskt vacker.

Lite som den platsen jag inuti längtar efter.

Skir.

Magisk.

Kaktusar.

Patinerade krukor, snäckor
och en och annan sliten pall som ser ut att ha bott i ett kalkstenshus vid nån kust där palmerna växer vilt.

Lite så ser det ut idag.

Hemma hos mig.

Med ett väder som låter som höst utanför.

Vilt, vått och kallt.

Och ja två skrynkliga fåtöljer med.

Ni ska få se.

Snart.

fylla år

Den kommer varje år.

Födelsedagen.

Och varje år hann jag inte riktigt med.

Tiden liksom.

Jag frågar min familj om hur gammal jag egentligen är för jag hinner på riktigt inte med.

Jag har ett ärende på stan och springer förbi torget.

Det är min födelsedag och jag köper blommor till mig själv.

Vackra skira rosor som säger att det är en speciell dag ändå.

Min dag.

Hemma bjuds jag på lite smått och gott innan middagen.

Sen grillar mannen den godaste fisk jag någonsin ätit.

Kummel med mangosalsa.

Jag var mätt hela natten.

Blombud och chokladbud kom till dörren.

Alltså att fylla år.

Himla bra det där.

Och hur gammal jag är, eller ung för den delen.. det spelar ju ingen som helst roll.

Alls.

Släpp loss och va fri

Fredagen:

Jag springer på morgonen, solen skiner äntligen.

En liten stund.

Jag hinner springa med solen och peppande ord i mina lurar.

Det är Fredag och jag ska inte köra till jobbet.

Lite som en fest inuti min själ.

En sån bra fest som får mig att vilja studsa och hoppa och med vevande högerarm dansa på ett bord.

En sån fest har jag inuti.

Jag hinner med 10 mail i min inkorg och ett möte på telefon.

Jag hinner tvätta och bädda sängar.

Dricka kaffe och dammsuga.

Jag hinner äta lunch med en son på ett fik och hålla om en dotter när vi går över stadens torg.

Jag hinner ha fest inuti en hel dag.

Jag meddelar kunder om att Broste nu fyllt på sitt lager hos mig.

Med vacker keramik och snart kommer även den där solsängen i rotting.

Snart.

Sen sitter jag i soffan med fötterna på bordet en stund när alla andra leker, spelar och pratar i telefon.

Jag tar ett gym-pass på kvällen och när jag kommer hem igen dricker vi vin och pratar.

Jag säger att jag ska bli bättre på det.

Bättre på att släppa loss och va fri.

Jag säger att jag lovar det.

Och tänker hålla det.

Sommaren

Jag tror den är i resten av världen i år.

Inte här.

Sommaren.

Men den kommer till slut.

Den gör ju alltid det.

Hoppas bara den blir längre än en vecka lång och att jag hinner njuta.

Saknar den nu.

Sommaren.

Jag har ett viktigt mail att svara på och nyheter som skall fotograferas.

Så det gör inget att jag håller mig inomhus idag.

Regnet hänger tungt i molnen utanför så det gör inget tänker jag.

Att jag sitter inomhus framför en dator hela dagen.

Inget alls.

Men den kommer nog snart.

Sommaren.

Prinsessans tårta

Vi firade ju igår.

En tjej som blivit 14.

Med fläderbubbel från Kivik och grillad kyckling från pappan i huset.

En Pasta Ella som vi nu döpt den.

En pasta med krämig Alfredosås , mängder ned vitlök, persilja och grädde.

Till det en blackened chicken on the grill.

Typ godast.

Och lagom till att vi var proppmätta dukades denna upp.

En prinsesstårta som dottern och jag förberett dagen innan.

En tårta är sååå mycket godare när den fått stå och gotta till sig över natten.

 En tårta för prinsessan i huset.

Och i brevlådan låg stora kuvert med saker från Farmor och farfar så idag väntas en dag på stan med mig och presentkortet.

Och blommor kom till dörren från mormor.

Fina rosa rosor står nu på matbordet och påminner oss.

Att en dotter precis fyllt 14 år.

För 14 år sedan

Jag var så ung då tänker jag nu.

För 14 år sedan.

Solen sken och det var den varmaste Maj jag någonsin varit med om i Sverige.

För 14 år sedan.

 Jag blev mamma då.

Den varmaste dagen i Maj,

För 14 år sedan.

Hon tog lång tid på sig - envis och arg.

Och så slog hon omkull mig.

Fullkomligt.

Av kärlek.

Respekt.

Av tron på att livet är mer magi än jag någonsin kommer förstå.

Hon lär mig saker hela tiden.

Hon är den vackraste tjej jag vet och varje dag förundras jag.

Över att hon blev min.

Kärleken liksom bara small till i våra liv och varje dag fortsätter det att växa.

För 14 år sedan kom Ella Inger Sigrid till oss och gjorde mig och den skäggiga mannen till en familj.

Jag var bara 21 år och hade ingen som helst aning.

Att tiden skulle gå så fort.

Att jag plötsligt skulle vara 35 och hon redan 14.

Ingen som helst aning.

Älskade Ella idag är det din dag.

Tack för att du valde just mig till din mamma.

Tiden kom och gick

Jag springer förbi gula fält som böljar med vinden.

Det är snart över säger det.

Tiden mellan hägg och syrén är här och om jag stannar upp och andas djupt tar den över mig.

Våren.

Dofterna.

Det rasslar under fotsulorna, 

så många timmar jag sprungit här tänker jag och ser mig omkring.

Vackraste tiden är nu.

Jag fotar porslin och träffar inspirerande människor

 som får mig att le.

Barnens tv-rum har torkat och det är precis så vackert som jag önskat.

Grått, matt och "stenigt" svalt.

När jag lägger ner penseln försöker jag räkna ut hur ofta jag målat dessa väggar.

Många, men det blir nog inte fler.

Det är bra nu.

På fler sätt en ett.

Det är bra nu.

Jag dricker iskallt vin vid datorn och mannen skämtar med mig från köket.

I morgon springer jag i tiden av syrén och tänker stanna mitt på vägen.

För att se, 

känna 

och minnas.

Dagarna går för fort och för långsamt på samma gång.

Jag springer varje dag nu.

Hela Maj.

Hjärnan försöker lura mig till att sluta men jag tänker förbi och längre än den.

På kvällsrundan innan middagen igår fick jag med alla tre barnen.

Jag orkar inte i benen sa sonen.

Jo det är hjärnan som försöker lura oss svarar jag.

Hjärnan orkar inte.

Kroppen orkar magiskt mycket.

Jag försöker redan nu få dem att tänka som jag tänker nu.

För tänk om jag hade vetat att det går att tänka så.

då.

När jag bara var 12 år och aldrig någonsin försökte vinna över hjärnans lata tankar.

Ingen av dem stannar,

vi bara saktar ner ibland för att lura kroppen som jag säger.

Vi lurar kroppen att vi tänker stanna så andningen hittar tillbaka.

Sen springer vi igen.

Det funkar.

Alla tre barnen klarar det.

Kroppsligt självklart.

Mentalt så himla starka.

När vi kom hem sen åt vi Bagels med tjocka lager av skinka och sallad.

Vi pratade om en sommar som kanske kommer snart och en flytt vi borde göra nångång.

Jag badade länge och avslutade med en film tätt ihop med mannen i soffan.

Nu jobb och ikväll springer vi igen.

Eller i alla fall jag.

när jag andas ut

Det blev Söndag med ilsket regn.

vinden tog i som den försökte få bort någon. Något.

Det är kanske regnet den jagar tänkte jag då.

Regnet som vinden försöker mota iväg.

Jag går på promenad mellan skurarna. När jag inte sitter i soffan och ser på serier kör jag nån maskin med tvätt.

Jag andas och tänker att jag inte ska göra så mycket mer än så.

Det doftar sött på promenaden.

Sött och somrigt.

Det doftar nästan som en sommarnatt på cykel när jag var 17 år.

Nästan så.

Egentligen skulle vi fixa det sista i pojkarnas rum igår.

Men mannen tog med dem på bio och jag satt bara kvar i soffan då.

Med mjukisbyxor och uppsatt hår.

Andades ut och tänkte att det kan göras nån annan dag.

Piffet i pojkarnas rum.

Så avslutade jag Söndagen med en löprunda i dåsigt väder, med dofter som efter ett ilsket sommarregn.

Jag sprang inte långt men jag sprang fort.

Och jag andades.

Jag kör en systerson till havet

Det är obligatoriskt om solen skiner.

Att köra till havet när vi har gäster här.

Vi måste passa på säger jag.

Passa på att andas havsluft och se glittret i havet.

Precis på klockslaget när vi körde upp till parkering slog mätaren om till 22 grader och alla de kläderna vi hade på oss kändes genast på tok för varma.

Vi beställde glass och gick sedan ner till havet.

En glass för en 2-åring, bara där är det ett äventyr som sker.

Och så blev det plötsligt typ 30 grader i solen och mina ben i de svarta jeansen grillades totalt.

Och ja en 2-åring.

Ni vet ju vad en två-åring gör om havet öppnar sig framför honom - alldeles vindstilla och glittrande turkos-blå.

Ni vet ju vad han gör.

Han kräver hjälp av sin äldre kusin med att ta av skor, strumpor & knåpa av jeansen, 

för att sedan stapla ut i det iskalla vattnet och skratta högt när de försiktiga skvalpet sköljer över tårna.

Det är obligatoriskt.

Att köra en systerson till havet när himlen är klarblå och havet ligger stilla.

Som en oskriven lag liksom.

Så.

för 5 år sedan

Igår.

För 5 år sedan.

Galet vad tiden går fort och barnen växer.

Galet.

Fullkomligt.

Jag firade med att måla ännu mer väggar i kalkfärg, slinga håret och springa en runda.

För att sedan avsluta med detta;

Den godaste pastan jag ätit på väldigt länge.

Som världens bästa restaurang hemma i mitt kök.

Spagetti med vitlöksfrästa över-smöriga champinjoner och ett stort lass parmesanost.

Jag skojar inte.

Godaste jag ätit kanske någonsin.

Recept:

Koka upp BRA spagetti till perfekt konsistens.

Fräs ca 8 hackade vitlöksklyftor i MÄNGDER av äkta smör och olivolja.

Tillsätt ca 1,5l färska skivade champinjoner 

fräs alltsammans till gyllenbrun smörig färg.

Akta er för hur gott det doftar i ert kök nu, redan här kan man svimma av välbehag.

Tillsätt hackad persilja efter smak och vänd sedan det hela över pastan.

Salta peppra, och ös på med parmesan vid servering.

Servera direkt med ett iskallt glas chardonnay.

Njut.

Jag vill typ ha det idag igen.

Till frukost.