Tiden som finns och hjärtat som svämmar över

Ja när men helt plötsligt har all tid,

all tid att spendera precis hur som helst.

Precis som man själv vill.

Som att vakna tillsammans bara han och jag.

Innan de andra stigit upp så går vi ner till havet.

Plockar snäckor och pratar om bläckfiskar.

Bara han och jag.

För att tiden finns här.

Vi ser på männen som bär ut alla solsängar, trycker ner knallblå parasoll i den vita stranden och ser på när de krattar och fixar innan alla soldyrkande människor tar över.

Vi.

Vi badar i kristallklart vatten som är varmare än luften.

Flyter omkring där och dricker frusna bärdrinkar tills magen önskar annat.

För att vi kan.

För att tiden finns här.

Sen shoppar vi lite.

Bara lite faktiskt, för tiden som är så viktig för mig trivs bättre att spenderas på en strand, tillsammans på en trevlig restaurang eller bara framför en bra film i en soffa.

För tiden finns här.

Nu.

Och jag har ett hjärta som svämmar över av lycka.

Frukost och poolhäng

Att vi är i Florida, bara det är svårt att förstå.

Att vi är här samtidigt som min bror och hans familj.

Ännu svårare att förstå.

Och så idag.

Idag kom en av mina närmaste vänner hit.

Den vännen som var just här med mig när vi var 18 år och sprayade luggarna på kvällarna innan vi dansade till svetten rann.

Hon kom.

Med sin familj och ett leende på läpparna.

Ännu svårare att förstå.

Så idag var ännu en magisk dag.

En sn med frukost vid poolen, med vänner och syskon, skratt, samtal allt och ingenting och en hel del plaskande i poolen.

Svårt att förstå.

Så nu spar jag dessa ögonblick.
Inuti.

För att plocka fram när jobbet är som mest och vänner och syskon är för långt borta.

Jag spar och älskar.

Fullkomligt.

när vi bara är

Är.

På riktgt bara är.

Jag fattar det knappt själv.

Att vi är lediga.

Tillsammans.

I Florida.

Men jag gör så gott jag kan.

I att bara vara.

Bara njuta.

Hett är det.

Väldigt hett.

Och jag älskar det, hela tiden och om och om.

Jag bara är så pass mycket att jag inte hinner med detta.

Att jag inte hinner med er,

Men jag vet ju att ni förstår, och bara det gör att jag ändå kommer in hit.

Att jag ändå kommer in för att säga hej.

Och att vi ses i morgon, efter frukost med vänner och familj, 

frukost i självaste Florida.

Det ni.

Vacay

Framme.

Äntligen.

Flyget gick bra, nu ska jag bara hamna i rätt tidsrytm så ska nog allting vara mer än bra.

Nästintill magiskt.

Huset vi lånar är helt perfekt det med.

Passar oss så bra att dottern säger vi kan flytta hit.

Nu mamma, vi stannar.

Och jag får en tanke när jag får höra att det faktiskt är till salu.

En tanke bara.

Vi har badat, och jag som nästan aldrig badar badade flera gånger- för på riktigt.

Havet svalkar knappt.

Älskart.

I morgon ska vi träffa bror min.

Bror, hans blivande fru och deras två barn.

Ja denna semester kommer bli magisk.

Helt och hållet.

Vacay it is.

Resfeber

Den kommer lite krypande. 

Resfebern.

Ofta inte förrän precis just nu.

Nu innan man drar iväg.

Resfeber.

Så jag stiger som vanligt upp före de andra.

Tassar runt i ett kök som är helt tyst.

Plockar lite här och plockar lite där.

Jag har kollat så jag har passet med mig 3 gånger redan.

Det är med.

Sen tar jag en runda i trädgården.

Kikar över den.

Nu ska ju vänner bo här och ta hand om huset men jag vill ju ändå se till den.

Vattna lite och säga hejdå för ett tag.

Så resfebern är här nu.

Jag säger hejdå till huset och hundarna och vinkar till grannarna.

Ses sen igen ju.

Jag ska bara ha lite semester först.

Semester.

Låter fint bara ordet tycker jag.

S e m e s t e r 

När jag dricker svart kaffe

Det finns dagar då jag tänker att jag kanske blivit äldre ändå.

Dagar då jag dricker kaffet svart för att mjölken är slut, 

eller dagar då jag på riktigt känner

 att det inte är något att oroa sig för.

Nästan ingenting.

De dagarna.

Förr.

När jag var yngre.

Yngre eller kanske bara mer vilsen.

Då oroade jag mig mer, hur det skulle gå, vad som skulle ske och vad andra skulle tycka.

Men idag dricker jag svart kaffe och vet att det inte spelar någon roll.

Att det blir bra, att jag väljer det som är bäst för mig.

Så bara.

Så när jag får ett mail med en fråga jag innan hade fnittrat åt.

En fråga som för bara några år sedan hade fått mig att tillverka en klump i magen och snabbare andning,

 så ler jag.

Dricker mitt kaffe svart och svarar ja.

Ja för att jag kan.

Ja för att jag vill.

Så det så.

Regn i luften och bubblor i bröstet

Det är så det är.

Regnet hänger i luften, det är klibbigt och varmt.

Och i bröstet trängs bubblor av den bästa sorten.

de där förväntansfulla bubblorna som kittlar till när de spricker.

De.

Och när barnen och mannen fortfarande sover går jag ut i trädgården.

Dricker kaffe och fyller på poolen.

Jag vet att det borde klippas lite, rensas lite och vattnas lite, men jag låter bli.

Jag sitter kvar i en av korgstolarna och bara är.

Helgen bjöd på kvartersfest och grillat.

Skratt, sång och champagne.

En bra sista helg innan semestern tar fart tycker jag.

En väldigt bra sådan.

Glada grannar, inget regn och grillat.

Ja men ni hör ju.

Men nu är det mest de där bubblorna som pågår.

För jag har ju bara en dag kvar innan det är dags.

En dag kvar innan semester.

Det ni.

Stressad

Det är ju inte något jag vill vara.

Inte något jag förstår att jag är heller för den delen.

Men jag vet det ändå.

Jag är stressad.

Över allt och ingenting.

På händerna står det små ord som skall påminna mig.

Ring den.

Beställ det.

Tvätta då.

Bonden klipper av det vackra guldet på fältet när jag går med hundarna.

Sommaren viskar om att den skall ta slut men jag tror den inte.

Vill inte.

Jag klär mig i svart när de säger att regnet skall komma.

Svart med röda naglar,

Det blir en dagens och jag tänker att jag skall andas.

Djupa andetag som får mig att lugna mig.

På riktigt.

Djupa andetag.

Det är så mycket som skall fixas innan min semester.

Beställas, ställas iordning, skrivas och inhandlas.

Massor.

Men snart.

Snart tar jag semester med havsbrus och pool-plask, skratt hög musik och för mycket av det goda.

Snart.

Bara andas djupa andetag säger jag till mig själv.

Eller som dottern säger - YOLO,för vad gör väl det om 100 år.

Och ja, vad gör väl det.

Snart.

Snart semester.

En magisk sådan.

En ny soffa

Den kom till slut.

Den där soffan som bara skall vara på prov.

Den jag ska känna efter med.

Den som är kantigare än den förra och med linnetyg.

Den.

Så nu står den där.

Eller dem.

Jag har ju 2.

Och vi känner efter.

Känner in.

Tillsammans med mjuka dunkuddar, 

saltlyktor, träfat och vitmålade horn.

Där står de och känns in ett tag.

Än så länge gillar jag dem.

Men den där drömmen om den där ännu kantigare och kritvita soffan hänger kvar, det är ju bara det där med att vara gift, att vara två och inte ha samma åsikt.

Det är ju bara det.

Så jag kokar 7 ägg till familjen innan de vaknar och dricker mina 2 koppar kaffe.

Sen sitter jag en liten stund där i soffan och känner efter.

Ett vitt tyg kan man ju alltid få en sömmerska att sy upp, ett tvättbart sådant.

Eller hur?

Lite vardag igen

Det är dags för det.

Vardag.

För mig.

Barnen stannar kvar i sommarlovs-mode och jag packar in mig i en bil med kamera, nya korgar och en lång lista på vad som måste göras och kör till jobbet.

Vi har fortsatt med det vi gör väldigt bra.

umgås.

Vi pratar och hummar, skrattar och äter gott.

Ullis vackra dotter Fanny har mest klappat hundar och lackat naglarna men bara det är bra nog tycker jag.

Underbara sommar.

underbara vänner.

underbara barn.

Men idag är det dags.

Att plocka undan disken, dricka för många koppar kaffe som svalnat - och jobba.

Och jo jag gillar ju det med.

Jobbet.

Kunderna.

Nyheterna som ramlar in.

Er.

Vardag innan semester kan vara bland det bästa faktiskt.

lite vardag igen.

Vänner på besök

De kom igår.

Våra nya fina vänner från Stockholm.

Ni vet de där vännerna som man bara träffat några få gånger men i hjärtat känns det som man känt varandra hela sitt liv.

De där vännerna som liksom bara faller på sin plats.

Rakt in i hjärtat där det redan finns en plats för dem att bo.

De vännerna.

De hade tagit med sig,

 förutom sina 4 barn och och tre kassar med mat -

dessa två golden flamingos.

Ja men ni hör ju, bara det betyder ju att den där platsen i mitt hjärta liksom väntat på dessa vänner.

För det går ju inte att låta bli att älska dem.

Dem som tar med sig två gyllene flamingos på resan hem till mig.

Och när mannen i sällskapet sedan vackert mixar ihop en varsin raspberry mojito.

Ja då faller liksom en Måndag eftermiddag vid poolen på sin plats.

Ordentligt.

Vi har pratat, skrattat, kramats och lagat mat.

Och ja för att inte glömma, druckit drinkar.

Och ni ser ju, för det syns ju även på bilden tycker jag.

Att de var overkligt goda.

Overkligt.

Barnen avslutade med ett kvällsdopp i poolen, alla 7 barn tror jag var däri samtidigt ett tag.

Älskade vänner.

Älskade sommar.