vardagen

Jag kan inte bestämma mig.

Om jag tycker den är underbar eller bara ok.

Vardagen.

Det är så mycket som skall göras hela tiden.

Fixas, lagas, skjussas.. ja ni vet vad jag menar.

Det är ibland för mycket.

För mycket för att jag ska hinna känna efter.

Hinna andas och hinna se.

Och typiskt.

Typiskt mig - att när det är som mest, ändå på något oförståeligt sätt känner mig rastlös.

Jag vill så mycket hela tiden men kan inte riktigt sätta fingret på vad.

Känner ni så?

Jag gör det.

Och jag fösöker.

Försöker lära mig älska vardagen.

Och allt vad det innebär.

Jag kan ljuga

skulle kunna.

Ljuga.

Och säga att jag inte alls saknar solen eller de varma vindarna vid Floridas sydkust.

Men jag ska inte.

Vill inte ljuga.

Och självklart är det skönt att vara hemma.

Underbart med barnen och den skäggige mannen och de där hundarna som hoppar som bomullstussar runt mina ben.

Självklart är det skönt.

Men solen.

Saknar solen.

Bara fötter och bara ben.

Så jag jobbar, plockar upp vackra ting och planerar att måla om en hel vägg i kalklitir.

Och när allt det är klart kanske den kommit.

Våren.

Solen.

Kanske.

För det viskas ju ändå.

Viskas om vår.

Borta bra

För det heter ju så.. men hemma bäst.

Och ja när jag har en hel familj kvar här hemma.

En familj som har de varmaste av kramar och vackraste av ord.

Då är ändå hemma alltid bäst.

Barnen är så uppe i varv och berättar om allt som hänt, hur de saknat och vad de gjort när jag varit borta.

Jag lyssnar, ler och doftar i deras nackar.

Och nu byter jag ut en latte i solen mot en bryggkaffe vid datorn.

Den stekande solen vid poolkanten är nu en svag liten stråle från disig himmel.

Men hemma är fint.

Hemma är just det.

Hemma.

Och något annat som måste bytas ut ganska fort är detta.

Iskalla drycker i svettande glas och mat som är så god att man gärna äter några tuggor för mycket.

Jag byter ut det nu, till vardag och hälsa igen men ångrar inte en sekund av allt vi gjorde.

Allt vi åt och allt vi såg.

Längtar redan till nästa resa.

Nästa resa.

Men nu väntar jobbet.

Och där händer massor kan jag lova!

Visar bilder i helgen!

Florida feeling

Det är snart dags att ta farväl.

Farväl till sol, hav, varma vindar och den svaga doften av kokos.

Vi ligger vid poolen och hummar mot varandra.

Vi älskar varje sekund av detta - och en del av oss vill aldrig lämna.

Aldrig ta farväl.

Men en annan del saknar dem där hemma.

Jag vill krama den skäggige mannen som älskar mig mest av alla och känna doften från sonens nacke.

Jag vill läsa godnatt-sagor och pussa någon som låtsas att de inte vill.

Så en del av mig är redo ändå.

Redo att ta farväl.

Så snart är vi hemma igen.

Hänger hatten på hyllan och packar undan strandväskan för ett tag.

Och för alltid kommer jag tänka på den här resan med värme, inuti och utanpå.

Jag kommer skratta för mig själv när jag tänker tillbaka på vad vi gjort och jag kommer länge skicka små sms hälsningar till min syster för att påminna henne.

Påminna om hur underbart detta var.

men vi har 2 dagar kvar.

2 hela dagar med sol, svala kjolar och havets brus.

Så vi passar på igen, passar på att njuta.

något speciellt

Någonstans inom mig händer något.

Det är något som inte varit här på länge som liksom hittat tillbaka.

Det känns i hela kroppen.

Jag borde bo här.

Någonstans där solen skiner mer än sällan och ja jag behöver den här känslan av ro.

Ro och njutning.

Och vi forsätter.

Vi gör allt vi kan att försöka hinna

 allt.

Stranden, shoppingen, maten, intrycken.

Försöker sa jag, för det här med tiden gör mig rädd.

Jag längtar hem till barnen och mannen med det mjuka skägget, men jag vill även ha mer.

Mer och längre.

Tid här med allt som är så speciellt.

Speciellt underbart.

fullt ös

Vi fortsätter.

Vaknar till solen som går upp över havet.

Vi promenerar lite, jag tränar, och vi dricker kaffe.

Och vi gör så gott vi kan.

Av tiden.

Vi försöker planera tiden så bra vi bara kan, för det är mycket man vill när man är här.

Mycket man skall hinna se, lukta på, shoppa och äta.

Och vi fortsätter skratta till magen skriker och vi kommer alltid minnas den här resan.

Så tacksam att vi gjorde det här.

Min syster Sandra och jag.

Och visst syns det på hennes finurliga ansiktsuttryck att hon trivs här.

Vi trivs.

Och idag gör vi det igen.

Skrattar, äter gott, känner havet mot huden och njuter.

mys

Vi fortsätter mysa.

Min syster och jag.

Hon plockar snäckor som hon fotar och skickar bilder på sin telefon till dem där hemma som inte kan se det vi ser.

Vi myser.

och ni ser ju.

De mjukaste cabana tälten står runt poolen och väntar på oss.

Det sprids en svag doft av kokos runtom oss och vi andas in.

Solen steker från klarblå himmel och vi säger det om och om igen, helt otroligt - vi är här på riktigt. på riktigt.

Palmerna ger oss skugga och vinet frostas i glasen vid vår sida.

Alltså Florida, jag kommer alltid vara kär i dig.

Florida.

Vilse men hemma ändå

Jag bodde här en gång.

Varje dag vaknade jag med solen skinande över mig.

Jo faktiskt i princip vare dag.

Och fast det snart är precis 13 år sedan jag flyttade hem till Sverige igen så känns det alltid precis lika underbart varje gång.

Att vakna till solen.

vi skrattar till magen krampar, dricker kallt vin som får glasen att svettas i värmen.

Och så pratar vi, massor.

Om och om igen pratar vi hon och jag.

Min syster.

Och jag har 100 bilder att visa.

Men min dator har såklart fått någon slags spunk och jag måste om-intsallera mitt fotoprogram.

Men snart så..

Snart får ni se hur solen skiner på oss.

I Florida.

Jag är flygrädd

Pratar inte om det högt.

Känns liksom lite tabu att göra det.

Prata om att vara flygrädd.

Rädd och förväntansfull på samma gång.

Men nu när ni läser detta sitter jag på ett plan som ska ta mig över hela världen typ.

Och jag har min syster med mig,

solhatten i väskan och hela kroppen full av förväntan.

Ja precis så är det.

Rädsla, förväntan och fjärilsfladder i hela kroppen.

Hela själen.

En resa med en syster startar idag.

Nu.

När jag vaknar

Det kanske händer snart.

Att jag vaknar till liv igen.

Att jag hinner med allt jag vill hinna och andas lugnt.

Det kanske händer snart.

Men just nu är det bara snurr, snabba andetag och för många koppar kaffe.

Om och om igen.

Men jag vet att det snart händer.

Jag har dragit in en resväska i hallen och har tänkt börja packa.

Jag sa att jag skulle packa igår, men tiden.

Den räckte inte till.

Som vanligt.

Butiken ropar efter mig, nyheter som skall packas upp och egentligen fotas.

Jag vill hinna köpa stödstrumpor (man ska ha det när man flyger länge det har jag hört) och krama barnen extra länge.

Jag vill hitta en bok att ta med och jag vill egentligen ladda upp en bra playlist i min telefon.

Men tiden springer ifrån mig som den alltid gör och jag vaknar halv fem på morgonen och förstår att det är kroppens sätt att säga till.

 P a c k a .

Så jo efter tre koppar kaffe och lite bild redigering här vid datorn ska jag ta tag i den där resväskan som står i hallen och väntar.

Packa var det ju.

Och sen... sen ska jag bara andas.

Andas, skratta och känna havets vindar mot min hud.

När huvudet snurrar men kroppen står still

Det är lite så det känns just nu.

Allt inuti går på helvarv.

Men jag står still.

Jag startar min morgon med starkt kaffe och funderar på om jag snart slutar hälla mjölk däri.

Det finns kvällar då jag längtar till morgonen enbart för kaffets skull.

Och idag, fast det är Måndag tänker jag låtsas att det är Fredag.

Inuti.

Jag klär mig i halsband och örhängen och låtsas att solen kommer på besök.

Allt för att pigga upp en Måndag när allt bara snurrar inuti.

Ja det gör vi.

Låtsas att det är Fredag och solen skiner.

fast det är Måndag och molnen hänger tunga ovanför.

Spring

Jag startar min morgon på gymet.

Efter kaffe och hejdåpussande på barnen.

Gymet.

Jag.

Timbuktu.

För att eventuellt dricka ett glas gott ikväll så springer jag snabba intervaller.

Springer med hjärtat hoppande i bröstet och jag njuter.

Spring.

(glasen finns nu i butiken!)

Jag älskar det på riktigt,

att springa.

Och det finns inget i min själ som hade trott mig då.

Inget hade förstått det då.

Om jag hade sagt det till mig själv när jag var 15.

Jag älskar att springa.

Jag hade aldrig trott mig själv, aldrig kunnat ta in det.

Förstå.

Men som jag älskar att foten var frisk och knäna aldrig gav vika.

Jag skulle springa mer.

Så mycket mer.

Med Timbuktu i lurarna och Fredagskänslan ut i fingerspetsarna.

Varje dag.

"fuck, i regret that workout"

-no one ever.

Ha en totalt underbar Fredag alla ni!

Som en dimma

Det hände något med vädret.

Det som igår var solsken och glada fågelkvitter är idag som en tung dimma och hela staden andas tungt.

Jag skyndar mig innan det tar över helt.

Mörkret som liksom kryper sig in redan innan det hunnit bli ljust.

Skyndar mig att fota några av de nya smyckena från Pipols Bazaar som nu vackert gjort sig en plats i butiken.

Och visst syns det redan, att de är som tillverkade för att resa till södra Florida och strassa runt på en fin restaurang som serverar de grymmaste mojitos du kan föreställa dig.

Visst syns det?

Jag tror i alla fall att det är precis det de ska få göra.

Följa med mig till Florida och lite sol och drinkar.

De är i alla fall på tok för glammiga för detta väder.

Men i morgon.

Då kanske den tunga dimman skingrat sig igen och solen skiner.

Man vet aldrig.

Men hoppas det gör jag.

Ha en fin Onsdag.

svindlande glad

Det är med små små andetag jag tänker på resan jag ska ta.

Jag har inte helt och fullt landat i det ännu.

Att den ska ske.

På riktigt.

Men biljetterna är bokade, hotellet är betalt och en bil skall finnas att hämta upp på flygplatsen när vi landat.

Så den finns ju där.

Resan som jag ännu inte riktigt kunna greppa.

Vi kommer från samma föräldrar hon och jag, men det är inte förrän nu jag säger att jag känner henne på riktigt.

Min syster Sandra.

Inte förrän nu jag förstår henne och vet hur hon känner.

Nu.

Och det kan vara så att vi egentligen hela tiden var precis så här olikt lika men alla sa att det var tvärtom - som gjorde att vi aldrig lärde känna varandra på riktigt.

På djupet.

Eller så är det bara åldern, åldern och visheten och kärleken som liksom kommit in och styrt upp.

Vilket fall.

Så är jag svindlande tacksam att vi gjort detta.

Hon och jag tillsammans.

Svindlande glad.

Och även om det ska jobbas lite från min sida (har fått ett erbjudande som liksom knappt går att ta in) så ska vi ändå umgås.

Min syster och jag.

komplett

Till slut kom de hem igen.

Sonen som ruskar på sitt huvud för att luggen skall lägga sig till rätta.

Han som aldrig kan vara stilla och som har en liten gnista i ögonen när han ser på mig.

Han är hemma igen.

Och mannen.

Han som älskar mig helt villkorslöst och trots att jag är precis så som jag är.

Han med skägget och den trygga famnen, han som alltid står vid min sida på ett eller annat sätt.

Han är hemma igen.

Så på morgonen när jag vaknar och tassar upp i ett tyst hus ler jag lite mer.

Inuti och utanpå.

Kompletta.

Igen.

I köket förbereder jag en frukost för just den sonen som kom hem.

Han fyller 11 år idag och har önskat sig smörgåstårta till frukost.

Jag fixar, och tänker att det är ganska bra ändå, bra att de alla sover till 10 så detta kan räknas som brunch.

Brunch en Söndag, med födelsedag och hela familjen samlad igen.

En av de finaste Söndagarna faktiskt.

*

Och när barnen kollar på film passar jag på att fota lite.

Väskor, smycken och en och annan scarf.

Söndag i mjuka kläder och rufsigt hår.

Älskade Söndag.

Och nu när två av barnen redan sover och en man sitter uppkrupen i soffan, känner jag att det är där jag avslutar den här Söndagen.

Bredvid den där skäggige mannen med de lugna andetagen och varma händerna,bredvid han som älskar mig helt villkorslöst.

Där avslutar jag den här Söndagen.

rufsigt hår och starkt kaffe

Jag vaknar före de andra, precis som det ska vara.

Jag kör till affären och fyller på med kaffe och en god ost.

Kaffe.

Och sen äntligen placerar jag mig här.

Har en bröstkorg full med drömmar och andas försiktigt framför dator-skärmen.

Finns de kvar att tala om? tänker jag för mig själv, och de finns kvar inuti men inga ord som kan förklara dem.

Drömmarna som liksom sköljer över mig på nätterna.

Så jag sitter här.

Planerar upp ett vardagsrum ytterligare och har även börjat skissa på dotterns rum.

Vi tar tag i det med när jag ändå är på gång säger hon och jag till varandra när hon är med mig en hel dag på jobbet.

Ja vi tar ditt rum med.

Hon ler det bredaste leendet och kramar mig.

En ny matta ligger här hemma på prov.

Kanske, kanske inte.

Egentligen behövs ju sofforna för att jag ska kunna ta det beslutet.

Sofforna ja..

Så ikväll när mannen äntligen kommer hem från Italien kan jag börja min övertalning igen.

Kanske inte direkt han kliver innanför dörren.. men om nån dag sådär..

Sofforna han måste övertalas till att älska lika mycket som jag.

Nu tar jag en kaffe till och dukar fram frukosten.

Lördag.