längtan, saknad och ett galet pirr i magen

När jobbet är slut för dagen.

När jag cyklat hem på en cykel utan växlar i en sol som låg släpande över ängarna och svetten rann.

Då pirrade det sådär konstigt i magen.

Sådär som det kan vara ibland.

Ett pirr som är allvarligt och lite rädd

på samma gång.

Och jag har ingen aning om varifrån det kommer eller varför.

När hundarna ätit upp sin mat och jag pratat med familjen som befinner sig 55 mil upp i landet.

Då sitter jag ensam i en av sofforna och gör ingenting.

Sommaren är här på allvar nu tänker jag.

Det surrar och susar i trädgården.

Huset är varmt.

Bara stengolvet är svalt nu.

Sommar.

Jag drömmer mig tillbaka till Italien.

Tänker att vi måste dit igen.

Sen

 när det går att ha semester igen.

Då tar vi Italien.

Jag tänker på barnen.

Saknar er.

Mer än jag kunde tro kunde kännas.

Saknar er.

Längtar efter dina armar runt min hals 

ditt rufsiga hår som syns över soffkanten på morgonen innan de andra vaknat.

Längtar efter frågor du ställer som jag försöker svara.

Försöker så gott jag kan.

Längtar efter dina kloka ögon när du ser på mig och ler.

Längtar efter din trötta kropp vid frukostbordet på morgonen.

Dina suckar när jag ber dig vakna 

och dina varma kramar jag fortfarande får när jag frågar snällt.

Längtar efter dina långa berättelser med konstiga slut.

Skrattet som liksom bubblar ur din bröstkorg och lugnet du ger mig.

Längtar efter frågorna du ställer innan du somnar och pussen du fortfarande behöver varje kväll.

Längtar.

Saknar.

Hela tiden.

när skinnet svider lite

Ja den känns nu.

Ledigheten.

Sommarlovet.

Det sommarlov jag haft idag. 

Lite på låtsas har jag lekt att jag har sommarlov.

Precis som systers blonda barn.

Vi har latat oss.

Legat vid poolen i solen.

Suckat och vickat på tårna.

Druckit iskallt bubbelvatten med klirrande isbitar.

Lyssnat på gräset när det viner i vinden.

Och pratat.

Massor.

Alla år vi måste ta igen.

Alltid.

Om och om igen.

Hon och jag.

Syster.

Från samma mor 

och samma far.

Hon och jag.

Och när han inte sover.

Vilket han gör nästan hela tiden.

Då pratar vi med,

han och jag.

Nils och jag.

När han blir större kommer han kalla mig moster.

Nu säger han mest ghaaa 

och jag smälter.

Jag doppar min näsa i hans halsveck och suger in honom.

Om och om igen.

Snart är han lika stor som sin syster eller bror.

Jag vet det.

Jag vet att tiden bara springer och man inte alltid hinner med.

Så jag passar på.

Doftar bebis,

blåser honom på magen,

pussar honom på huvudet.

Och innan han somnar i min famn nynnar jag på en låt jag inte kan namnet på.
En låt som fick alla mina barn att somna sött.

Så även han.

Lille lille Nils.

det syns på sättet som du ser på mig

Att du vet.

Att du vet mer än jag trodde du visste.

Det är konstigt ändå.

Hur man växer ihop.

Sakta knåpar man ihop sina själar till en.

Han och jag.

Mannen som sover tungt vid min sida alla nätter om året.

(ja inte alla men nästan;)

Mannen som frågar mig om råd när han inte hittar svar.

Han som alltid vill kyssa bort alla mina besvär.

Han som försöker få mig skratta när jag är arg

Han som får mig att vara den jag vill vara.

-vilken jävla tur jag har dig

säger han och ler.

Jag ler tillbaka och nickar.

Ja visst är det.

En jävla tur.

Alla dagar.

Och tacksam är jag.

För de gånger jag rasat på vägen har han stått där stark vid min sida och tagit tag i mig så jag inte trillat över kanten.

Han har klappat om, kramat hårt, ruskat om.

Hållit mig där jag behöver vara.

Hos honom.

Och de gånger han oroar sig, de gånger han väljer fel väg att gå.

Då har han mig som säger till.

Då har han mig.

Jag rycker tag, håller i, kramar om.

För vi vet alltid,

Var vi har varandra.

för alltid.

på det bästa av sätt.

Jag ser mig själv i honom.

En del av mig

 i han som är mitt allt.

Det vi skapat tillsammans.

Och jag vet att han vet.

Det syns på sättet som han ser på mig.

det som händer när en gammal låt spelas på radion.

Då man blir som bortsvept.

Upplyft och flyttad till en annan tid.

När jag minns att Torsdagar var den viktigaste dagen.

Då vi drack billig vodka blandat med pineapple-juice i konservburkar.

Då vi dansade som om hela livet aldrig har ett slut.

Kvällar och nätter som vi skakade rumpa till svetten rann och skrattade tills vi nästan kissade på oss.

Kvällarna då vi trängde oss i köer och viftade med våra ögonfransar i hoppet om att komma in på den där cluben som hade ryktet om sig att vara den bästa i hela södra Florida.

När vi hade hårspray i väskan och solbrända kinder.

Vi sjöng högt på dansgolvet och kunde texter utantill.

När världen inte hade några större frågor än om killen hade ringt tillbaka, om hans ex på riktigt var farlig och om det var rea på skoaffären i det stora shopping-mallet.

Frågorna var inte större än så då.

och när låten med Wyclef spelas på radion denna morgon är det roligt att se tillbaka på en tjej som inte visste mer än så.

Hon var bra härlig den tjejen.

Och nog var tiden där underbar.

Det går nog inte en dag utan att jag minns tillbaka.

Tillbaka till Florida.

Nu måste jag snöra på mig skor och ta en runda innan jobbet.

(springer nog med wyclef i lurarna idag)

Hoppas vi ses där.

Ta hand om dig!

när tävlingen är över

Tävlingen tar slut.

Med mig själv.

Med dig.

Jag vaknar idag med en tung kropp.

Förkylningen tog mig under nattens timmar och det är bara att flyta med.

Mardrömmar och varm nacke.

Men solen skiner när jag vaknar.

Igen.

Jag fick ett sms för ett tag sedan.

Ett sms som annars är ganska vanligt.

Ganska ingenting.

Men inte nu.

Nu tog det stopp.

det tog slut.

Jag vet att jag förändras varje dag som går

jag vet att jag sakta krattar upp nya stigar på denna ojämna väg i livet

 att ta mig framåt.

Längre.

Vidare.

Så när jag med mitt gamla jag

 skulle svarat lika ytligt och trist tillbaka

 tog det stopp.

Jag sa nej.

Sa till.

Sa ifrån.

Jag är inte med i en tävling som jag aldrig anmält mig till.

Loppet ni löper är ett annat.

inte mitt.

Loppet ni springer med era blödande fötter i en tävling ingen förstår.

det får ni springa utan mig.

Jag vet att ni egentligen vill lämna det och gå.

Jag vet att ni vill klappa på er tävlande vid er sida och säga att det är lugnt nu.

Vi stannar.

Vi tar ett glas rosé i solen och pratar istället.

Jag vet att ni vill tala ut, få en kram och inte hävda er mer.

Jag vet det.

men ni inte kommit så långt.

Så ni springer på.

Ni tävlar vidare i ett lopp ingen förstår.

Och ingen jävel av er kommer att vinna.

Nu måste det jobbas igen.

Hoppas på massor av kunder och glada fredagskänslor!

Ha en fin fin Fredag alla ni!

Kram

Mitt i men utanför

Det kan vara så 

ändå.

Tänker jag när tankarna som liksom pyr i huvudet.

Det kan vara så.

Att jag är mitt i 

men utanför.

Jag försöker prata lugnt med mig själv.

Det är ingen tävling.

Du bestämde ju dig

 för att stå helt utanför.

Det är ju bara det du gör.

Och ja.

det är ju bara det jag gör.

Men jag vet

 att det är mitt inre som lever på rutin.

Gammal vana.

Jag visar tankarna öppet inuti

-se, säger jag 

Hon jag en gång var.

det finns inget att kämpa för där.

De är inte vad du vill vara.

Och jag ser.

Jag har bara så svårt.

Att lyssna på vad som sägs.

Har så svårt att inte ta åt mig.

Alltid varit sån.

Och trots jag vet att jag svarar

-ja det bryr jag mig inte om.

när min syster pratar med mig

trots det.

Så är det en liten bit av mitt gamla jag som vill vara med.

Vara en del av tävlingen

tävlingen om en uppmärksamhet som ingen förtjänar.

För jag vet nu.

På riktigt.

Att jag aldrig kommer förstå.

Och idag kom jag på att:

-om jag någonsin förstår.

Är jag jävligt illa ute.

Och så log jag.

För precis som min syster sa när jag tvekade

-bli inte ledsen nu. sa hon

Det är ju för att du är så mycket bättre, som du känner såhär.

Det är ju för att du är så mycket ärligare och finare, som du känner sådär.

Och ja kanske hon har rätt där,

 den där systern som verkar förstå sig på mig.

Kanske hon har rätt där.

Jag tänker inte tävla om en plats i nåns favorit bok, och när ingen frågar mig får man inga svar som jag svarat.

Jag tänker inte tävla om att passa in, 

om att göra vad de tycker är bäst.

Jag tänker inte heller tävla om det de säger är rätt,

 om de regler de satt upp för ingen annan än sig själva.

Jag tänker aldrig tävla om att förstå hur de tänker,

 hur de retar sig, 

hur de spottar och fräser,

 hur de favoriserar eller hur de plockar bort.

Så när de funderar på vad som hände.

Fundera inte mer.

Det var inget som hände. 

Det har alltid hänt.

Det var bara jag som vaknade och sa ifrån.

Men snälla.

Sluta säg saker ni inte har något med att göra,

säg inget om mig.

Ni vet ju ingenting.

Snälla säg ingenting om mig.

Så min syster skriver ett fint sms,

som om hon läst mina tankar.

-jag älskar dig, skriver hon

jag är så glad för att du ändrade på allt.

Är så glad att tävlingen är slut.

Och ja det du min kära syster är jag med.

Förbannat glad.

Och tacksam.

med våren kommer känslorna

Jag försöker sova tungt.

Men jag vaknar hela tiden.

Jag trycker underarmen för mina ögonlock.

Sov.

Men jag kan inte.

Det finns något inuti igen.

Något som är rastlös och stressad på samma gång.

Så när huset är tomt på alla utom mig

sätter jag mig här.

Andas med en kopp kaffe.

Lyssnar på musik som bara jag förstår.

Och kanske är det kroppen som skriker efter våren.

Den riktiga.

För med all denna väntan inombords vill den ut nu.

Kärleken.

Hoppet.

Pirret som kommer med våren.

Jag fixade middagen igår,

tapas och vitt vin.

Nej inte bara det såklart.

Vi grillade med.

Grillad kyckling

precis hela bordet sa nomnom när allt var framdukat.

Nu ska jag klä på mig.

Jag har en date med mig själv på stan.

Det vankas ju en bloggträff och det sägs att man kanske ska se lite tjusig ut i alla fall. 

Eller vad säger ni?

Kram

havet viskar

Det var dit hon tog mig.

Till Havet.

Den där vännen jag har i en egen liten ask.

Den vännen som blev min av en slump,

Hon som inte kände någon jag kände 

Och jag kände ingen hon kände.

Hon.

Vi ses inte ofta.

Knappt inte alls.

Men när vi ses.

När vi ses.

Det var då.

När jag hade det som svårast att andas.

När jag inte visste ut eller in.

När jag såg mig själv utan att se något alls.

Ingenting.

Det var då.

Vi måste till havet.

Vi tar oss till havet sa hon.

Jag följde med.

I flera timmar gick vi där.

Jag andades.

Berättade allt.

Berättade att det inte fanns plats kvar inuti.

Ingen plats alls

Berättade att hjärtat längtade ut.

Jag grät.

Hon klappade om mig.

Hon grät.

Tror du det blir bra frågade jag.

Tror du det?

Hon bara tittade på mig och sa

Om du vill.

Det blir som du vill.

Vad är bra?

Jag minns det som igår.

För såret inuti var så stort.

Det var så öppet och det blödde så allvarligt

jag var tvungen att se det

jag var tvungen att plåstra om.

Jag grät och andades.

I timmar.

Det var när jag behövde någon som mest.

det var när jag inte ville bli dömd

inte pekad mot.

Som hon kom.

Vi tar oss till havet sa hon.

Och jag minns det för alltid.

Jag tror det var där jag förstod.

Att jag är alltid bara jag.

Att det finns inget jag kan göra mer än försöka förstå.

Hitta tillbaka dit jag är och vill vara.

Tillbaka till mig.

Så när jag vaknar ur en mardröm i natt.

När svetten ligger klistrad i min panna.

Då minns jag dig Maria.

Dig och dina kloka ord.

Och jag vet att du tänker på mig 

för jag tänker på dig.

Vänner alltså.

Vänner och havet.

Vad hade vi gjort utan dem?

Kram

vaknar med en tanke utan svar

Det är solen som väcker mig.

Välkommen solen.

Igen.

Stanna hela dagen är du snäll.

När jag bäddar i sonens rum hänger drömmen kvar.

Jag funderar på vad det är som händer om natten

ibland.

Jag försöker skaka av mig den.

Drömmen.

Men den hänger sig stadigt kvar om min själ.

  Och vad är de ute efter,

 dessa människor som pekar och talar om för alla vad som är rätt och vad som är fel.

 Vad jagar de ?

 lyckan de inte hittat?

 eller försöker de bara tänka på något annat än de där hemska tankarna som väger tyngst?

Drömmen hänger kvar.

Som en riddare på min axlar sitter den.

Sparkar mig ihärdigt i sidan när jag dricker mitt kaffe ensam vid frukostbordet.

Precis när jag trodde jag kunde släppa den.

Tänk om jag var lite mer som du.

Eller du var lite mer som jag.

Skulle det vara lättare då?

Ibland känns det så.

Och trots att drömmen var tung

 fick min kropp att gråta

trots det.

påminner den ändå.

Om att inte ta på mig allt.

Inte ta på mig ansvaret bara för att jag har en annan själ.

Bara för att jag är den med känslorna utanpå.

Bara för att jag är den

 som bär mitt hjärta synligt i handen.

Jag tänker inte ta ansvar för andra.

Inte styra samtal som jag inte orkar diskutera bara för att jag vet att det är vad de andra  vill.

Så trots att den är tung

får den mig att minnas.

Mig.

Ta vara på henne säger den.

och ännu en dag släpper jag tanken som egentligen inte är min.

Släpper den och lutar ansiktet mot solen.

Mitt hjärta är så stort och mina tankar så djupa.

Jag vet.

Men det är ju det som är jag

 och jag gillar det.

Det blir en fin Måndag idag eller hur?¨