svindlande glad

Det är med små små andetag jag tänker på resan jag ska ta.

Jag har inte helt och fullt landat i det ännu.

Att den ska ske.

På riktigt.

Men biljetterna är bokade, hotellet är betalt och en bil skall finnas att hämta upp på flygplatsen när vi landat.

Så den finns ju där.

Resan som jag ännu inte riktigt kunna greppa.

Vi kommer från samma föräldrar hon och jag, men det är inte förrän nu jag säger att jag känner henne på riktigt.

Min syster Sandra.

Inte förrän nu jag förstår henne och vet hur hon känner.

Nu.

Och det kan vara så att vi egentligen hela tiden var precis så här olikt lika men alla sa att det var tvärtom - som gjorde att vi aldrig lärde känna varandra på riktigt.

På djupet.

Eller så är det bara åldern, åldern och visheten och kärleken som liksom kommit in och styrt upp.

Vilket fall.

Så är jag svindlande tacksam att vi gjort detta.

Hon och jag tillsammans.

Svindlande glad.

Och även om det ska jobbas lite från min sida (har fått ett erbjudande som liksom knappt går att ta in) så ska vi ändå umgås.

Min syster och jag.

jag längtar till värmen

Inte så jag längtar bort.

Men jag längtar dit.

Dit där man vaknar av ljuset, och ser dimman röra sig över havet- precis innan man springer sin runda i berget jag nu för tiden känner till så väl.

Jag längtar dit.

Längtar dit.

Där gränderna är många och husen är så vackra att man tappar andan.

Längtar dit där solen skiner nästan alltid och där apelsinblommorna skapar magi i min själ.

Dit längtar jag.

Bilderna är från förra året.

Sportlovet.

Vi tog en "vårkänsla" istället för fjällen det året.

Och som jag längtar dit.

Nån dag måste jag bo vid havet, där solen skiner oftare.

Nån dag.

Nu däremot.

Nu är det Fredagmorgon, alla andra sover och mina tår är lagom frusna för att tända en brasa.

Ja precis så är det nu.

Fredag, bara det skapar ju värme i sig.

ärligt och från hjärtat

Det händer så lätt.

Att man tror något och försöker ansluta till det.

Det händer så lätt att det enda sättet att känna gemenskap är att göra något man inte vill.

Man inte står för.

Det är inte så längre.

Jag står för mig själv nu.

Jag sa till och ifrån  en gång för några år sedan.

Sa till och ifrån och fick ögonen på mig.

Men det gör inget,

När man gått vilse är det så skönt att hitta hem igen.

Hitta hem till den man alltid skulle vara.

Och de där ögonen man har på sig skingras sakta, de tar slut och man kan andas ut.

På riktigt.

Jag svarar på ett mail med för många frågor och jag ger svar de inte vill höra.

Men en fråga som ställs får ett svar.

Ett ärligt svar, och nu för tiden, nu när jag inte längre bryr mig om vad de andra tycker och tänker så svarar jag.

Ärligt och från hjärtat.

Jag packar order efter order på jobbet och skriver små ord på lappar i vissa paket,

för jag vet att ni uppskattar dem.

För jag bara vet.

Dottern köper nya kläder och jag börjar förstå, att hon är mitt i det där.

Frågorna.

Tonåren liksom.

Nya jeans och en lagom loose-fit tröja.

Mamman är kanske mer nöjd än dottern.

Älskar klädstil när det är snyggt och simpelt.

Simpelt och snyggt.

Och när hon sen frågar mig de där frågorna om livet -tar jag ett djupt andetag och tänker efter först. 

Tänker noga.

Och sen svarar jag så bra jag kan, svarar ärligt och från hjärtat.

Som jag lärt mig är det bästa svar man kan ge.

Bästa.

Livet sätter sina spår

Jag sover aldrig men jag är trött hela tiden.

Nu när huset är tomt.

Som ett andetag som andas ut och inte andas in igen.

Så känns det i huset när alla åkt.

Ingen liten Ida-Lisa som sitter och ritar fruktfamiljer vid mitt matbord.

Ingen liten Nils som pussar mig med öppen mun i soffan.

Ingen bror som dricker vin tillbakalutad i en sliten fåtölj.

Nej nu har de åkt hem igen.

Och jag sover inte alls.

Jag drömmer mardrömmar och kan inte sortera.

Typiskt mig ändå, att längta och sakna så mycket att allt nästan rasar när de lämnar.

Jag vet att det har med veckan att göra, veckan då hela huset varit fullt av spralliga barn och älskade vuxna, vi har bara varit på det bästa sätt vi kan och jag känner då -

Känner livet i mig.

Kärleken.

Massor och mycket.

Men nu är det vardag igen.

Livet knackar på dörren och vill in.

Rutiner och skola.

Jag gillar det med såklart men jag kommer sakna huset fullt av spralliga barn och älskande vuxna.

Sakna.

♥

när vänner bryr sig

Jag vaknar tidigt men somnar om.

Klockan 4.25 är det inte ok tänker jag.

Efter 5 varv runt i sängen somnar jag till slut på min högra sida med armen dinglande över kanten.

Klockan 7.13 vaknar jag igen.

Det är tyst i huset, bara regndropparna som sakta strilar ner för rutan.

vintern som aldrig kom är ok ändå.

Nu kan våren komma istället.

Nu kan öppna jackan och vinden i håret vid stranden få komma.

De varma solstrålarna mot ansiktet vid husväggen kan få komma.

Våren är välkommen hos mig. 

Alltid.

En vän kom förbi igår. Hon ville veta hur jag mår och om julen varit snäll.

Jag mår bra och julen var precis så fin jag behövde den till att vara.

Hon ställer frågor och hon ger svar.

Och jag förklarar för henne att det är på riktigt skönt var jag är nu.

Att jag menar allvar när jag säger att allt är ok, att det inte är någon fara när man bestämt sig.

Man väljer inte alla i sitt liv, men man kan välja bort.

Beslut är sköna ibland säger jag.

Hon ler med huvudet på sned.

Hon förstår.

Försöker i alla fall.

Idag torkar jag av bänkarna i köket, kör en runda med dammsugaren och bäddar rent i sängarna.

För ikväll kommer en lång älskad bror med sin blivande fru och två busiga barn.

Fullt hus är bland det mysigaste jag vet faktiskt.

Fullt hus med dem jag valt själv.

Bland det bästa jag vet faktiskt.

små små ord med stor mening.

Tack.

Kram.

Vackra små ord på min dataskärm.

Vackra i sin lilla storhet och ärliga så jag känner dem.

På riktigt.

Det finns dem som tar sig tid,

Tar av sin tid och ger den till mig.

Det måste vara något av det vackraste man kan ge någon annan tänker jag för mig själv.

Jag visste inte att det fanns förr, visste inte att det fanns på riktigt.

Trodde inte.

Nu vet jag.

Tack.

Kram.

Det finns dem som tar en ledig dag i sitt liv och ger den helt och fullt till mig.

För att jag gillar henne, för att hon ger mig så mycket och hon vet att jag kommer få skratta ordentligt när vi ses.

Hon vet.

Skratta sådär som jag gjorde när jag var 15 och stod i ett tonårsrum med aningen för mycken mascara som rann ner för kinderna av skrattet som liksom bubblade ur mig.

En ledig dag och en tågresa 55 mil ner.

Så ger hon mig den tiden.

Helt och hållet och jag blir varm.

På riktigt.

Så som jag önskade jag kände mycket mer av när jag var 17 och behövde det som mest.

Men tacksamheten nu.

Den finns som ett bubblande skratt i min kropp och kommer ut om och om igen.

I skratt och gråt, i ord och mail.

Tack.

Kram.

På riktigt.

Så i de vackraste små vrårna i min själ ligger hon.

Minnena vi har och de vi ska skapa.

Jag behåller dem.

För alltid.

Tack.

Kram.

Julklappar och julkramar

Ja nu har jag slagit in dem.

Julklapparna.

Ja det är inte så många i år att slå in, vi har sagt att vi ska ta det lite lugnare på den fronten och jag tror vi klarar det.

I webshopen shoppas det mycket smycken och mobilfodral. Blir många som blir glada till jul tror jag minsann.

Och ja jag har det under kontroll.

Julklappsköpen, jag har bara ett var till barnen att ha kontroll över, de önskar sig pengar och att vi ska ta en långresa istället.

Inte mig emot.

Alltså det med resan, jag tar gärna en resa mot varmare breddgrader typ hela tiden året om.

(väggen i gästrummet fylls av de vackraste av minnen)

Men nu tar vi ingen resa till varma länder, nej nu tar vi julklappar och julkramar för allt vad vi kan.

I helgen kommer svärföräldrarna så gästrummet är nybäddat och fint och i frysen ligger julgodis och väntar.

Snart,snart är det julafton minsann och barnen påminner mig varje dag.

Varje dag.

❅

Första advent och en ledig dag

Ja nu är den här.

Den där Söndagen då vi tänder första ljuset.

Idag.

Jag hann med en del igår.

Bäddade rent i sovrummet, hängde upp stjärnor i alla fönster och bakade lussebullar.

Jo men visst, jag jobbar som bäst när det är som mest.

Alltid funkat så.

Men ja en renbäddad säng, ni vet ju vad jag tycker om det.

Så underbart att jag skulle kunna bädda rent med nya fräscha sängkläder varannan dag.

 typ.

Men det hinner jag inte tyvärr så det får räcka med varje Söndag.

(som just igår blev en Lördag men ändå)

Jag skulle fota en nya matta som kommit in till butiken med.

Men Charlie trodde det var hans nya bädd och ville inte alls flytta sig från den, jag kunde inte förmå mig annat än att låta honom ligga kvar.

Om man faller handlöst för något så liksom får man ju ta och förstå.. jag förstår honom.

Mattan är underbar!

Och så hann jag springa en runda, bada en hund och klappa om några barn extra mycket.

Att kunna ta sig tiden att bara vara hemma är så galet underbar emellanåt att jag ännu en gång blev påmind..

gör det igen.

Gör det oftare.

Bara va.

Jag petade ner några grankvistar i olika vaser i huset, en taklök och längtade efter hyacinter.

Men sen stannade jag av.

Sen satt jag resten av kvällen i soffan med fötterna på bordet och samtalade med en man med skägg om hur vi vill att framtiden ska bli, om hur vi vill att vi ska tillbringa lediga dagar (om de någonsin kommer tillbaka) och om var i vill bo när vi blir stora..

typ så spenderade jag Lördagkvällen, med Agnes på tv:n och barnens ben som ett virrvarr av kärlek i soffan.

En mycket mycket bra Lördag.

Och idag.

Idag är det Söndag och jag tänder det första ljuset.

Advent du är välkommen.

Bakken

Det känns i hela kroppen.

Hela.

Att jag varit iväg på tokerier.

Bergochdalbanor om och om igen, 

rösten finns knappt kvar att höra.

Ja eftersom jag "skriker som en liten tjej i alla karuseller" som grannen så fint talade om för mig.

:)

Och nej jag har inte en endaste bild därifrån, glömde vackert kameran hemma på köksbänken.

Men ja det var som tivolin är som mest.

Högljutt, färgglatt och fullt av ringlande köer.

Bakken i Dannmark.

Dagen innan hade vi grannar över på lite vin och ja att vara vaken till efter 1 för att gå upp klockan 6 och vara på tivoli en HEL dag.. ehh jo det känns.

Känns i hela kroppen.

Ni kan tro att jag somnade tungt i sängen när vi kom hem klockan 12 igår kväll.

Somnade tungt tungt.

Idag kör jag till jobbet igen.

Det har hunnit bli lite smalt med saker på vissa hyllor

 och så passande - idag kommer leverans med nyheter!

Då är det extra roligt med jobb!

Så jag ska försöka samla ihop den här trötta kroppen.

Äta något och dricka nån kopp kaffe mer än jag borde.

Sen kör jag mot jobbet, höst nyheter och trevliga kunder.

Vad har ni för er?

fullt ös

Jag hinner inte med.

Hinner inte.

Inte allt jag vill.

Stranden var precis vad jag behövde igår.

Precis.

Vi hade med oss allt för att stanna länge.

Stanna hela dagen.

Och det började så bra.

Bad.

Ja inte för mig, men för barnen.

Jag skulle inte bada i Sverige typ någonsin.

Det är ju så fasligt kallt i havet att det gör ont.

men ja det började bra.

Solstol och bok, glada barn och vågigt vatten.

Sen kom molnen.

Och vinden.

Vi höll oss så länge vi kunde.

Nyss hade ju solen varit så varm och skön.

Men den försvann.

Vi försökte som sagt.

men till slut packade vi ihop.

Vi tog med oss picknickkorgen och körde till ett slott.

Satt där i parken och dukade upp vår mat.

När det självklart sprack upp igen,

och inte så lite heller.

Det blev galet hett.

Galet.

Så efter vi hade mumsat i oss alla goda pannkakor och iskall melon så packade vi in allt igen,

drog hem till poolen och hängde.

Så mycket blev det av min strand-dag liksom.

Men ledig var jag ju.

Ledig.

Och det är inte illa.

Inte illa alls.

Nu jobb igen.

Ha en fin dag alla fina ni!

När jag andas

Det är ju så precis som jag är.

Så tänker jag när jag liksom faller ihop i min svala säng när jag kommer hem från jobb.

Precis så typiskt mig.

Att bara gasa på.

Att jobba som en idiot för att det är så roligt.

Och att sen bara bli som en ung version av mig själv.

En skör sådan.

En som vill sova från 19 till 7 dagen efter.

Helt och fullt och utan att vakna.

Sån blir jag.

Idag.

Och jag vet att jag ska jobba lite till.

Jag vet det men jag ligger ändå kvar.

Ligger kvar mellan svala lakan och ser på en takfläkt som surrar i mitt sovrum.

Ligger kvar.

Ett litet tag.

Sen kommer en dotter och frågar om middag.

Som alla dagar är det dags för det igen.

Middag.

Så jag reser min tunga kropp från de svala lakanen i det dunkla rummet.

Tar tag i mig själv igen.

Grillar burgare, fixar coleslaw och så äter vi tillsammans.

Utomhus såklart.

Det är ju ändå sommar.

Och sen jobbar jag lite till.

Fotar några scarfsar som missat att få vara med på webben.

Fotar dem

  sen gör jag inte mycket mer.

Nej sen blir det nog sängen och de där svala lakanen i ett rum med en svagt surrande fläkt i taket.

Så blir det.